Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 17 okt. 1932 - Liberalismens frihetsdoktrin. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lämnade intet övrigt att önska i fråga om statlig kontroll och
byråkratisk formalism, och koadjutor Wöllner trängde med sina
edikt även in på trons mark. Denna upplysta despotism, som
sökte regera så väl som möjligt genom att regera så mycket
som möjligt, hade Humboldt haft tillfälle att på nära håll
studera, och mot denna var det han så häftigt ville reagera, då
han 1792 stakade ut gränserna för statens verksamhet.
En av Humboldts levnadstecknare, R. Haym, har dragit upp
en intressant parallell mellan Humboldts skrift och
fransmännens revolution.[1] Den tyska statsabsolutismen hade förklarat
sig vilja göra allt för folket, men då den intet ville göra genom
folket, hade den dödat dess statskänsla. Staten och dess
förehavanden hade blivit människorna främmande, likgiltiga.
Den franska statsabsolutismen hade framkallat en annan
reaktion, en känsla av förbittring, icke av likgiltighet. Så kom det
sig, att det franska folket »med praktiskt patos» slog den
faktiska staten i spillror för att bygga upp en ny, en förnuftsstat,
under det att Humboldt förnekade möjligheten av en
förnuftsstat och i stället sökte reducera den empiriska staten till ett
minimum. För Humboldt stod valet icke mellan dålig stat och
god stat utan mellan staten och människan.
Människan, den konkreta, individuella människan stod i
centrum för Humboldts uppmärksamhet. Historien var för honom
de stora, de geniala människornas historia, och historiens mål
såg han icke i uppnåendet av något visst mänsklighetens
tillstånd utan i frambringandet av ständigt nya individualiteter.
Sin radikala individualism har han givit en pregnant
formulering i ett brev till en vän. »Intet på jorden är så viktigt»,
skriver han, »som individernas högsta kraft och mångsidigaste
bildning, och därför måste den sanna moralens första sats lyda:
bilda Dig själv, och dess andra sats: påverka andra endast
genom vad Du själv är.» Med individualismens måttstock mäter
han också statens värde. Detta värde blir ganska ringa. Om
människans högsta dygder äro kraft och originalitet och om
hennes mål är »den högsta och mest harmoniska utbildningen
av hennes krafter till ett helt», då måste frihet vara livets goda
men statsmakt ett nödvändigt ont. Här föreligga vittnesbörd
om Humboldts studier av Kant. Staten frågar efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
