Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 17 juni 1932 - Strindbergs tredje äktenskap. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 OSCAR WIESELGREN
ty inför barnet som sammanhållande livsmakt hade Strindberg
alltid lätt att kapitulera. Men icke ens den lilla Anne-Marie
kunde i längden döva Strindbergs inre oro. Det var honom helt
enkelt icke möjligt att, även om han aldrig så gärna ville,
lämpa sin tillvaro efter en annans; därtill var egocentriciteten
alltför djupt rotad i hans väsen. Icke ens i Svanevit, ett av
de verk som han själv skattade högst inom sin produktion,
därför att det skrevs under förlovningstiden och återger dess
lyriska stämningar, lyckas han helt frigöra sig från sina
föregåenden (scenen med »tvedräktens såningsman», den gröne
trädgårdsmästaren, och det genom hans uppträdande
föranledda hetsiga grälet mellan prinsen och hans älskade). Hans
bevarade utkast och anteckningar visa hur de minsta episoder
under samvaron med hustrun åratal framåt gått igen i hans
medvetande, till dess de slutligen tagit gestalt av ett slags
minnets hallucinationer, som pockat på utlösning i diktens
form. Det ofullbordade dramat Holländaren ger oss en aning
om den sinnesstämning, som behärskade honom. »Läs
medföljande, får du se vilka känslor din sista närvaro ingav mig»,
skriver han, då han i juli 1902 sänder henne manuskriptet.
Bilden av samlivet mellan Holländaren och Lilith -är
naturligtvis icke odelat harmonisk, men vid jämförelse med vad
Strindberg i vanliga fall brukar prestera av bitterhet och
ondska förefaller stycket snarast milt. Strindberg kunde ju
aldrig återgiva kärleken i annan form än kärlekshatets, men
skildringen har dock här bibehållit något av ett mänskligt
tonfall. Holländaren erfar det till slut likväl som en lycka, när
Lilith, rädd att genom samlivet förlora sin individualitet,
lämnar honom, och han bekänner öppenhjärtigt: »Hur sällsamt!
Hon, som gav mig lyckan, var nära att kväva mig! Hon skymde
härinne; hon fyllde ensam alla rummen, trängde ut mig... jag
minnes endast hennes själ, som jag älskade!»
Brytningen blev dock icke genast fullständig. Det var blott
det omedelbara samlivet som blivit omöjligt; momentana, av
vardagens tryckande och enerverande småting ostörda
sammanträffanden kunde alltjämt skänka båda parterna lycka och
inspiration. Strindberg själv resignerade snart inför detta
förhållande och slutade med att däri se ett diktat av högre
makter. En anteckning i Blå Boken, som påpekats av Martin Lamm,
tolka hans känslor inför det gåtfulla faktum att kärleken mel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
