Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 14 mars 1932 - Dagens frågor - Riksbankens organisation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 109
Ifrågavarande motioner ha icke kunnat undgå att ta ställning till frågan
om regeringsmakt och riksdagsmakt under vår nationellt patenterade
parlamentarism. Även om uppenbarligen intet parti vill förgripa sig på
riksdagens garanti- och principalställning, divergera dock synpunkterna i de
olika motionerna uti denna kardinalfråga. Bondeförbundets och hr Örnes
motioner äro skrivna i vackraste Karl-Johansstil, d. v. s. morra som
gårdvarar vid blotta tanken på att riksdagen skall släppa något av sin
nuvarande överinstansposition. Förskjutningen i statslivet i och med att
parlamentarismen utträngt 1809 års konstitutionalistiska anda ur författningen
har icke satt några märkbara spår i deras bedömande av frågan om
ledningen och ansvaret för vår nuvarande monetära politik. Man nästan
tycker sig förnimma, att de i minnet av de historiska berättelserna om
tvångskurser o. dyl. ännu gå och bäva för Karl Johans vålnad. Det
anmärkningsvärda har inträtt, att de motionerande högerlantmännen dragit de mest
logiska konsekvenserna av författningslivets omvandling och bedömt
regeringens ställning och delaktighet i riksbanksledningen med utgångspunkt
från det ändrade förhållandet mellan regering och riksdag.
Under den hittillsvarande offentliga diskussionen har den underliga
argumenteringen lancerats, att tillsättandet av ytterligare tvenne kungavalda
bankofullmäktige skulle kunna rubba fullmäktiges självständighet eller
medföra fara för en ökad politisering av vår centralbanksledning.
Ytterligare har man velat påstå, att tryggande av viss representation för viktiga
ekonomiska verksamhetsgrenar skulle leda till en mera beroende eller ofri
ställning hos ifrågavarande styrelseledamöter. Även om intet valsätt kan
förses med i alla situationer friktionsfritt fungerande säkerhetsanordningar,
förefalla dock dylika argument något godtroget sammanfogade. Omskrivet
skulle deras innebörd vara, att den lösliga och hoprafsade
48-mannanämn-den ägde bättre förutsättningar att oberoende av politiska bihänsyn och
med objektivt vägande av alla person- och intressesynpunkter kunna
om-händerna valfunktionen än en ansvarig regering. Utan att yttra något
förklenande om de riksdagskoryféer, som krönt sin politiska karriär med
upphö j elsen till bef ullmäktiga de valutavårdare, har man svårt att föreställa
sig, att regeringen vid en eventuell befogenhet att utse ytterligare tvenne
ledamöter komme att mindre vinnlägga sig om det kvalitativa urvalet än
den celebra nämnden eller att de kungavalda fullmäktige skulle såsom
tillhörande en osjälvständig underklass lätt kunna särskiljas från de
riksdagspolitiska förtroendemännen. Icke heller förstå vi, att fackmannainsikter
inom viss näringsgren behöva identifieras med bundenhet och ofrihet; att
hylla en dylik åsikt vore väl ändock att in absurdum kanonisera det av
specialinsikter oförvillade yrkespolitiker-förnuftet. Man kan hysa delade
meningar om den lämpligaste praktiska utformningen av en nyorganisation
inom riksbanksledningen liksom man — uppenbarligen i likhet med
höger-motionärerna — med rätta kan tillmäta riksdagsrepresentationen i riksbanken
stor betydelse såsom en plattform för ansvarskännande samarbete
mellan partierna utan att man därför behöver svartmåla och förgylla på det
sätt, som hittills varit på sina håll synligt. Och framför allt ber man att
få anteckna en reservation mot ett sådant uttalande som hr Örnes, att det
nuvarande systemets förträfflighet bl. a. bevisas därav, att Sverige var det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
