Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 30 jan. 1932 - Litteratur - Svensk prosakonst 1931. Av Elof Ehnmark - Gustaf Hellström: Carl Heribert Malmros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 31
däremot närmast en besvikelse. Sältan och de friska vindarna funnos i
Mälarpirater; i jämförelse med den har Saltsjöpirater snarast smak av
mälar-vatten. Ändå är det som seglarskildring denna roman är mest lyckad. Man
märker granneligen, att Siwertz inte bara kan hålla i en penna utan också
i en rorkult. Seglarglädjen lyser upp hela boken och det är gott om
spännande upplevelser och roliga bifigurer. Men så komma på köpet de tre
saltsjöpiraternas personliga problem och de bli mindre roliga i
sammanhanget. Siwertz vill visa, hur de forna pojkarna växt från varandra. Deras
inställning till livet har bliva olika. Samhället har fångat de båda
bröderna, under det Fabian, odågan, äventyraren och kvinno tjusar en, kommit
utanför. Och så slutar det med att Fabian blir utstött, ungefär som
Falstaff, när unge prins Hinke mognat för regeringsvärven. Men detta
»tre-kropparsproblem», som Siwertz kallar det, kommer inte riktigt till sin rätt,
så som boken nu är upplagd. Det blir något halvt över kompositionen och
därmed över hela romanen.
Det allvarligaste inlägget i dagens och tidens problem har gjorts av Gustaf
Hellström i hans roman Carl Heribert Malmros. Handlingen är
förlagd till en sydsvensk landsortsstad, dit förre detektivchefen i
Stockholm, C. H. Malmros, kommer som polismästare. Borgerskapet finner
honom vara en duktig och skötsam ämbetsman och dessutom en »förb. hygglig
karl». Men så begår han sitt stora misstag. Han tar sig för att oombedd
medla i en hotfull upploppsaffär och arbetarpressen tar åt sig hela äran
av det återställda lugnet. Då mister han borgerskapets förtroende. Man
vänder honom ryggen, han blir en isolerad man, som till på köpet i sin
ensamhet väl påtagligt söker tröst i glaset. Under denna period av sitt liv
börjar han grubbla på åtskilliga saker och ting .och för att reda ut sina
problem sätter han sig att skriva sina memoarer — en modern
sysselsättning, som i allmänhet inte företages med så tvingande skäl som i
polismästarns fall. Hellström vill genom detta avsnitt av romanen, som
fullständigt bryter kompositionen, ge den inre förklaringen till huvudpersonens
livsöde. Det är med mycken skicklighet och genomtänkt psykologisk konst,
som denna själshistoria är gjord. Drag läggas till drag, händelse fogas till
händelse, en levande människa träder fram inför oss, särpräglad och
individuell men samtidigt en representant för sitt eget tidsskede, 80- och
90-talet. Vad man däremot har svårare att tro på, är att polismästarn själv
skrivit denna självbiografi. Det är Hellström, som hållit memoar förf
åtta-rens penna, Romanens sista del handlar om stadens 500-årsjubileum. Det
ser ut som om polismästaren nu skulle få full upprättelse. Han sköter sig
bra till en början. Men det behövs inte mer än några skenbart obetydliga
sammanträffanden för att definitivt störta honom. Han blir tvungen att ta
sitt liv och får en mycket vacker och högtidlig begravning. Hellströms
drivna berättarkonst, hans säkra och rappa sätt att måla upp miljön, hans
psykologiska blick och intresse för själsliga utvecklingsprocesser komma
klart fram i denna roman, men vad som denna gång främst satt pennan i
hans hand, är utan tvivel det tillfälle han genom polismästarens memoarer
skaffar sig att komma till en uppgörelse i den strid mellan generationerna,
som blåst upp efter kriget. Hellström lämnar ett väl övertänkt, moget och
sakligt försvar för den gamla generationen, han påvisar allvaret i de kon-
3 — 326. Svensk Tidskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
