Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 30 jan. 1932 - Modern konservatism. Av Gunnar Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidan också påfallande, huru mycket klarare utformning och
rikare innehåll man finner i d:r Ljunglunds framställning.
Anledningen till denna skillnad är icke svår att finna. Den ligger
otvivelaktigt i den senares praktisk-politiska erfarenhet, till
vilken hans medarbetare i Nya Dagligt Allehanda alls icke kan
uppvisa något motstycke.
Båda författarna vända sig med stor skärpa mot den s. k.
tidsandan, den ene med en gammal mans indignation, den andre
med en samtidas resignation. Nietzsches, Freuds, Bergsons läror
motverka strävan till personlig jämvikt, och resultatet blir »en
tendens till obalanserad mekanism», säger den förre;
religiositeten och fromheten äro döda, och icke ens den sexuella
moralens bud ha någon innebörd för efterkrigsgenerationen, säger
den senare. Båda klaga bittert över att respekten för
statsmakten försvunnit, samtidigt som statens maktområde blivit
ojämförligt mycket större än det förut varit; och man är gärna
villig att underskriva den satsen, även om man ställer sig en
smula frågande inför en av d:r Hagberg anförd bevisning,
sådan som den, att alltför få numera inse, att exempelvis en
bankdirektör som fått Vasaorden därigenom »från att ha varit
en vanlig obetydlig privatperson blivit delaktig i den
värdighet, den vördnadsbjudande högtidlighet, som är förbunden med
det statliga och medföljer de av statens representanter utdelade
hedersbetygelserna ... Ingen säger, att livet skulle bliva tomt
och innehållslöst, om privatmannen ej längre kunde hoppas att
se sin dygd belönas med det allmännas förtjänsttecken.» Mot
tidens förflackning vänder sig alltså konservatismen. Den har
till uppgift att »vidmakthålla de bärande civilisatoriska
traditionerna, hävda pliktbegreppet och offerviljan, den inbördes
hjälpen, det helas höghet över delarna» (Ljunglund). För detta
ändamål skall den söka stärka statsmaktens och
rättsordningens auktoritet liksom även försvara alla sunda nationella
värden gentemot både pan-europeiska utopier och den väpnade
imperialism, som i verkligheten är allt annat än nationell. Den
skall även, utan att samhällets intressen därigenom behöva bli
lidande, kräva respekt för individen, hans rätt att »bära
blindlyktor» (Hagberg), att ha ett privatliv, att åtminstone i någon
mån själv få njuta frukterna av sin företagsamhet och få
lämna dem i arv åt sina efterkommande. »Samhället kan
under utomordentliga förhållanden känna sig berättigat att taga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
