Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 6 november - Dagens frågor - Efter de engelska valen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 355
de valkretsar, där strid ej förekommit och från de små
universitetsvalkretsarna, hade de konservativa fått nära 12 milj. röster, arbetarpartiet
6,0 milj., Simonliberalerna omkr. 1,331,000, Samuelliberalerna inemot
869,000, MacDonalds arbetargrupp omkr. 340,000 och
Lloyd-Georgegruppen omkr. 93,000. Två partier, som blevo alldeles orepresenterade, voro
kommunisterna med omkr. 75,000 och sir Oswald Mosleys
intelligensradikala »Nya partiet» med omkr. 36,000 röster. Hade mandaten fördelats
bland de avgivna rösterna efter proportionell valmetod, så skulle
arbetarpartiet ha fått omkr. 209 mandat i stället för, som nu, 52. Partiet har
sålunda i valsättets lotteri häft ungefär samma otur som liberalerna vid
1929 års val. Arbetarpartiet i underhuset har, enligt Hendersons
erkännande, fått »ett dråpslag», men arbetarpartiet ute i landet har endast
indirekt och ingalunda »förintande» drabbats av den kraftiga st järnsmällen.
De som däremot riktigt ordentligt drabbades av »dråpslaget» voro
herrarna och damerna inom partiledningen. Av de 14 f. d. medlemmarna av
arbetarpartikabinettet, som sökte återval under Hendersons fana, stannade
13 på valplatsen, och återvald blev endast den snälle gamle Lansbury, de
senaste åren som First commissioner of works mest känd för sin iver att
skaffa barnen lekplatser och badtillfällen i Londons parker. Ej mindre än
21 ex-ministrar av lägre rang föllo igenom, medan samlingsregeringen slapp
undan med förlusten av 3 understatssekreterare, nämligen två liberaler och
en av MacDonaldgruppen, alla tre besegrade av konservativa tullivrare. På
främsta oppositionsbänken i det nya underhuset ha blott 9 ex-ministrar
rätt att taga plats, och bland dem äro endast 3 något så när allmänt
kända, nämligen Lansbury, lord Parmoors son förre krön jurist en sir
Stafford Cripps och major Attlee, bekant som dugande medlem av
Simonkommissionen om Indiens författningsfråga. Borta äro däremot
arbetarpartiets ordförande Henderson, hans båda kamrater i presidiet Clynes och
Graham, allmänt kända ledare sådana som Tom Shaw, Greenwood,
Johnston, Wedgwood-Benn, Addison, Alexander, Dalton, miss Bondfield och
Pethick-Lawrence, fackföreningspampar som Hayday och Bevin o. s. v.
Henderson får ej lätt att genom avsägelse av någon för en säker krets
omvald partivän bana sig väg till underhusets främsta oppositionsbänk.
Tionde platsen på denna intages för övrigt av gamle Lloyd George, som i
sin statsmannabanas hittills sista fas uppträder som obestridd ledare för ett
familjeparti, bestående av honom själv, en son, en dotter och en måg.
Orsakerna till arbetarpartiets förkrossande nederlag torde redan nu ligga
i öppen dag. Väljarekårens övervägande flertal har vänt sig från dem,
vilka i ett för landet kritiskt läge lystrade till
fackföreningsledningskom-mando i stället för till det nationella nödlägets oavvisliga krav. Ingen har
under valstriden klarare och obarmhärtigare än Snowden fastslagit detta,
och hans avslöjanden om vad de sedan avgångna kabinettsledamöterna voro
beredda att gå med på för budgetjämviktens återställande lyckades
Henderson och Graham aldrig bortförklara. Djupt intryck på väljarna gjorde de
regeringstalare, som påvisade den katastrofala verkan pundets brådstörtade
fall skulle ha medfört, särskilt för lön- och pensionstagare,
sparkassedelägare och små sparare med blygsamma tillgodohavanden i bankerna.
Karaktärsstyrkan hos MacDonald, Snowden och Thomas, som stannade kvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
