Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 15 september - Litteratur - Siri Zöller och Boström. Av Ernst Logren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 301
anden» — f. ö. den senares största insats i filosofien och en upptäckt
snarare än en logisk konstruktion. Anden är för Hegel en reel makt, som
röjer sig i det särskilda och subjektiva, är frihetens realisering i en
objektiv och konkret bildning, som ger sig själv sin gestalt i subjektet och
utöver subjektet. Den är det gemensamma inom oss alla, vi äro dess
aceiden-ser men ha på samma gång medvetandet om anden: dess nödvändighet
framträder i vår frihet och har endast hos oss medvetande om sig själv.
Den objektiva anden framträder i rätt, moral, sed, stat, kultur, språk,
tankeformer, fördomar, härskande värderingar »som överindividuell och
ändå reel makt, mot vilken den enskilde står nästan maktlös och värnlös,
därför att den genomtränger, bär och präglar hans eget väsen liksom alla
andras. Detta märkvärdiga väsen är ett medium, genom vilket vi se,
uppfatta, bedöma, värdera, behandla alla ting, och dock mer än ett medium,
något gestaltande, formande, ledande inom oss själva» (N. Hartmann).
»Vi tala om en tidsålders andliga riktningar och strömningar, dess
tendenser, idéer, värden, dess moral, konst eller vetenskap. Yi fatta dessa
fenomen som något historiskt reelt, som uppkommer, förgår, lever i tiden i
likhet med de enskilda. Men vi tillskriva dem ej den enskilde som sådan,
som vore de blott hans egendom. Konkret gripa vi dem lättast hos den ene
eller andre skarpt utpräglade representanten. Men vi veta, att han blott
är representant, att det andliga reela, som utpräglar sig hos honom, varken
är hans eller till sitt innehåll uppgår i honom.» Utan den objektiva anden
skulle de enskilda blott komma och gå, likformigt, utan riktning och
utveckling; dess reela skapelser, staten främst, de reelt bestämmande makterna i
vårt liv äro historiens kärna. Men medvetande om dem ha endast de
enskilda, den objektiva anden är något reelt på en gång utom och inom
människorna men är ej något reelt för sig, har intet självständigt medvetande.
D. v. s. den är ingen gud. Så långt går Hegel mot naturalismen, t. ex. i
dess kyrkliga och politiska gestalt; här är han raka motsatsen till reaktionär.
Å andra sidan avlägsnar han självständig etik och religion, i grunden
också vetenskapens självständighet, genom att låta den objektiva anden bli
hart när ensambestämmande. Med den sedliga friheten föll i grunden
allt frihetsliv. Detta har Boström haft en ytterligt skarp förnimmelse
av. Han finner i gemenskapslivet något verkligt gudomligt, något av
samma art som det personligt andliga, ytterst uppenbarelseformer av det
andligt-personliga gudsriket. Boström vill uppta Hegels stora intuition
men helt förandliga dess innebörd, ge den transcendent i st. f. blott
imma-nent och jordisk betydelse. För Siri Zöller blev detta hennes stora
livsfråga och livsuppgift.
Den mötte ytterst konkret (1872—73) i äktenskapsfrågan. Egon Zöller,
fästmannen och 1875 den äkta mannen, etisk panteist i tysk stil, var •—
erkänner hon — icke panteist i denna punkt. Han lärde henne betydelsen
av självständighet i gemenskap, varmed äktenskapet fick en andlig grund
och den inre ensamheten i sin mån avlyftes. Säregna förhållanden, som vi
ej ingå på, omöjliggjorde fullt uppgående i familjelivet som kall. Så
trodde sig Siri Zöller ha en särskild uppgift att nå en insikt, som kunde
ge medel att visa andra den individuella väg att nå den sanning, vars liv
förbinder världens hela olikartade liv. Det blev en tung och till sist resul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
