- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Tjugoförsta årgången. 1931 /
299

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 15 september - Litteratur - Siri Zöller och Boström. Av Ernst Logren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LITTERATUR 299

alls hade reda på dem.» Frågan blev: vad är sanning? Jag citerar ur
självskildringen utan kommentarer:

»Vad är sanning? frågade jag mig i förtvivlan. Och jag bad av hela mitt
hjärta till Gud att han skulle giva mig sanningen, huru den än månde bliva,
jå, om den också skulle förinta mig.

Och min bön blev hörd. Sanningen genomträngde hela min varelse och
det blev ljus i mitt mörker. Jag kände och såg i ett inre ljus, att Sanningen
är Gud, men att Gud icke allenast är Sanning utan även Förnuft och Kärlek
till hela världen, och att han icke allenast lever i mig utan i alla andra och
i hela världen. Jag kände, att Gud oändligt älskade mig, i trots av att det
enda jag inför Gud var eller hade, var mitt eget personliga jag. Men
därigenom kände jag dock, att jag själv älskade Gud i samma oändliga kärlek

som han älskade mig.–––––––-Jag kände djupt, att jag ingenting gjort

för att förtjäna den oändliga lycka, som livet i Gud gav mig; jag hade ju
endast avstått ifrån att hålla på min egen åsikt om sanningen som det enda

riktiga.–––––––-Jag kände det oändliga inom mig. Sanningen var för

mig Gud och Gud sanning. Jag kände, att Gud var allt, min och hela
världens grund. Men fastän jag kände, att jag inom mig hade mitt och hela
världens liv, så kände jag dock mitt eget personliga liv med en förr aldrig
anad klarhet.»

Hon grep till bibeln för att finna ett uttryck för sin tacksamhet. »Men
då.uppreste sig min känsla för sanningen mot min avsikt. Om jag ville vara
verkligt sann, kände jag, att jag icke fick sitta för mig själv och leva i
Gud samt prisa och lova Honom, utan då måste jag gå ut i livet och
uppfylla de plikter, som livet fordrade av mig. Det var ju Guds vilja.»––––-•—

Vid bibelläsningen »hörde jag nu uppmärksamt på Kristi ord överallt där de
kunde hänföras till mitt eget liv i Gud, och jag strök under: 7Våren
fullkomliga, såsom Eder Fader fullkomlig är.’ Däremot gick min längtan. Mitt eget
liv i Gud försvann då i Kristi liv som en liten gnista i en jättelåga, och jag
glömde det slutligen fullständigt för att bli kristen. Mitt självförtroende
var nu icke längre så orubbligt som förr.»

Strax efteråt blev hon bekant med »bibelkritiken», som avskräckte
genom sin resultatlöshet. Lösningen får hon hos Nyblaeus: »att det ytterst är
den förnuftiga tanken, som bestämmer vad i bibeln är väsentligt eller
oväsentligt». Hon förlorar lusten att läsa både bibelkritiker och bibeln själv.
»Skulle man inte kunna få. sanningen klar för sig utan både bibel och
bibelkritiker?» Snart nog fann hon svaret härpå vid mötet med Boströms
filosofi.

Den första bekantskapen med Boström förmedlades genom Nyblaeus’
skrift »Om den religiösa tron och vetandet.» Några satser slogo henne som
påtaglig sanning: »Det gudomliga medvetandet måste således bilda en
oändlig harmoni eller ett oändligt system, vars momenter eller bestämningar
måste själva vara självständiga, levande och personliga väsen, därför att
intet kan i det absoluta omedelbart ingå, som ej självt deltar i dess
karaktär. Också är människan även för sig själv eller för sitt eget medvetande
självständig i den mån hon lever i Gud, men osjälvständig i den mån hon
endast lever i den sinnliga, i rummet och tiden varande världen, vilken
utgör ett fenomen för henne av den, osinnliga, andliga och eviga.» Ännu
starkare verkade något längre fram ett ställe ur Boström: »Ursprungligen
och i ordets egentliga bemärkelse finnes ej någonting annat än det
oändliga förnuftet och dess innehåll, d. v. s. ingenting annat än Gud och hans
eviga idéer, vilka alla också själva äro absolut levande och självmedvetna
och sålunda fullkomligt förnimmande och förnuftiga väsen.» »Jag kan ej

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 27 01:21:21 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1931/0303.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free