Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 29 maj - Historien och nuet. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 NILS AHNLUND
några stora resultat av svensk historia, fortplantade genom
levande tradition och infogade som byggnadsstenar i en
numera självständig nationell historia.
Nyss nämnde jag Gustav Adolfs namn. Alla kollektivistiska
tydningar av historien till trots förblir, så vitt man förstår,
frågan om individens betydelse det praktiska grundproblemet.
Vad historien torde lära är att verkligheten ej låter fånga sig
i allmänna begreppsbildningar, att individualiteten blir den
oöverskådliga faktor, som spränger systemet och gör
kalkylerna osäkra. Icke så att fatta, att den allsvåldigt utstakar
sin egen kurs. Hela den värld som omger oss upplyser ju med
ironisk stämma om motsatsen. Snarast ha väl gränserna blivit
snävare, om också vår i så många avseenden standardiserade
tid kan peka på gestalter som Gandhi och Mussolini,
Hindenburg och — varför icke? — Stalin, Men förefaller det alltså, som
om trösklarna till personlighetens fria verkningskrets i
allmänhet blivit svårare att övergå, så torde dock icke något
verkligt nytt ha tillkommit, som konstituerar en
karaktärsskillnad. Käckvidden av personliga insatser, också de
historiskt utslagsgivande, var alltid på något sätt begränsad.
Bismarck, som själv tydligare än de allra flesta brutit en väg,
bekände sig på gamla dagar med övertygelse till tron, att
människan icke kunde leda tidens ström, endast styra på den med
större eller mindre erfarenhet och lycka. »Man kan lida
skeppsbrott och stranda», yttrade han 1895 till de uppvaktande
högskoleprofessorerna, »man kan också komma till en god hamn.
Politiska utvecklingar försiggå lika långsamt som de
geologiska, skikt läggas på varandra och alstra nya avlagringar
och nya berg.» Att det är Bismarck, som här talar, ger tyngd
åt orden men innebär också en måttstock, en varning mot
missbruk genom ensidiga och förvirrande tillämpningar. Nietzsche
höjde en gång sin stormande protest mot »den moderna
människans historiska uppfostran av ungdomen», mot »den
historiska sjukdomen», som angrep livets plastiska kraft och bestal
de unga på deras starkaste inneboende instinkter. Och i vår
tid orda många bekymrade om »historismens» benägenhet att
lägga livsmod och initiativ i relativitetstänkandets bojor. Väl
existera sådana faror för ett historiskt betraktelsesätt. Men
Friedrich Meinecke, den utmärkte tyske historikern och
tänkaren, synes ha givit det riktiga svaret, när han säger, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
