Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 16 april - Litteratur - En ny samling Järta-brev. Av Erik Fahlbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 139
Breven i denna del tillhöra förnämligast åren 1826, 1833 och 1834.
Beskow företog sin andra stora utländska resa 1827—28, och för det
senare året liksom för år 1831 sakna tydligen Akademiens samlingar
korrespondens mellan honom och Järta. Åren för denna dels brevväxling
beteckna en tid av gradvis stegring i Beskows levnad. Utnämnd till
kammarherre och adlad år 1826, blev han 1828 invald i Svenska Akademien,
sedermera direktör för de kungliga teatrarne, hovmarskalk samt, efter Franzén,
år 1834 Akademiens ständige sekreterare, den post där han kom att göra
sin största insats. Åtskilliga frågor berörande Akademien — nyval,
sekre-terareskapet, till vilket Järta från början förordade Beskow, utgivandet
av Post- och Inrikes tidningar o. s. v. — dryftas också i breven. Järta
försågs såsom förut med nyheter av Beskow och delgav denne sina
oförgripliga meningar i dagens frågor. En viss avmattning spåras i Järtas
brev jämförda med dem från åren 1823—25. Järta hade dragit sig ur
sina med utgivandet av »Odalmannen» förknippade litterära fejder, och
den lugna omgivningen i Uppsala utövade sin inverkan på den vid sidan
av den aktiva politiska världen levande mannen. I Falun levde jag ehuru
ofta med svagt liv, skriver Järta i sitt första brev år 1826, men här är
jag levande död. »Upsala är et stort kloster; hvar och en sluter sig innom
sin Cellule.» I den stora uppfostringskommitténs sammanträden i
Stockholm deltog Järta under våren 1828, men han drager i det första brevet
från år 1829 en lättnadens suck över att hava kommit ifrån de enligt hans
mening orediga och absurda, om riksdagsdiskussioner påminnande
över-läggningarne. »Det pedagogiska grälet» gav emellertid ej Järta rö, förrän
han avgivit sitt från kommitténs majoritet avvikande, märkliga betänkande
Om Sveriges läroverk.
Mot den samtida politiska utvecklingen ställde sig Järta alltmera
oförstående. Oppositionen mot regeringen fördömde han sedan gammalt, men
även regeringens åtgöranden blevo nu utsatta för hans permanenta
allmänna klander, utan fasthet, plan och konsekvens som han ansåg dem vara.
»Jag känner mig civiliter mortuus, d. v. s. ät jag känner mig numera vara
en främling i mit fädernesland», skriver han den 4 april 1830. Allt, vad
han verkat för under sin mannaålder, fann han nu på väg att förstöras.
»Revolutionairerna med portefeuiller och vid StatsRådsbordet äro de, som,
medvetslöse, sönderslita hela statsorganismen», heter det i brev den 12 dec.
1829. Under rådande förhållanden ansåg sig Järta ej kunna annat än
motverka regeringen, varför han föredrog att förbliva helt overksam. Av
denna anledning avsade han sig för andra gången den honom år 1829
erbjudna presidentplatsen i Statskontoret (jfr brev till Wetterstedt, tryckt
i H. Forssells levnadsteckning av Järta, s. 163).
Den akademiska omgivningen i Uppsala trivdes Järta med, om ock kritik
ej saknades av »Stadens och provincens samlade ledsamma figurer». De
akademiska lärarne lastas i brev av den 18 juli 1826 för egoism, pedanteri
och liknöjdhet gentemot de studerande, vilket Järta anser vara en
»inrotad professorlig arfssynd». Av särskilt intresse äro Järtas uttalanden
om några andra samtida fäder till den svenska konservatismen, Biberg
och Grubbe. Den förre prisas för lärdom och skarpsinne, men tadlas för
sin abstrakthet och sitt sinne för detaljklyveri, vilka egenskaper enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
