Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 10 mars - Läroverksreformens förverkligande och det nya gymnasiet. Av Karl Thunell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utesluta varandra (t. ex. filosofi, geografi och biologi; matematik
jämte fysik och grekiska; franska och kemi), och därefter få
eleverna, om så behövs, inom utstakade gränser företa nytt val,
som slutligen eventuellt blir föremål för smärre jämkningar
av rektor. Metoden kan antagligen tillämpas vid de flesta
läroverk, som ej ha alltför små klasser.
Ämnesträngseln har sålunda minskats, men frågans
behandling har icke varit så grundlig, som man kunnat önska. Därför
skulle erfordras en utredning om gymnasieundervisningens mål,
vilket nu anges dels som förberedelse till högskolestudier, dels
som meddelande av allmänbildning. Här är att märka, att
förberedelse till högre fackstudier icke består i att lära in en bit
av högskolekursen. Snarare bör den omfatta en relativt allmän
teoretisk skolning — som man gärna skulle kalla för just
allmänbildning, om det ordet vore användbart. Olyckan är
emellertid, att ingen vet, vad som menas med allmänbildning, och
det är verkligen beklagligt, att k. propositionen år 1927 nöjde
sig med att konstatera oklarheten och undvek att gå denna
grundläggande fråga inpå livet. Förmodligen skulle följden
blivit, att den humanistiska bildningen hade fått ökat utrymme
och mer realistisk inriktning, och utan tvivel skulle
matematiken i realskolan ha måst maka åt sig.
I närmaste samband med studiernas begränsning och
fördjupande står strävan efter självverksamhet hos eleverna. Det
ligger en djup sanning i ordet, att vägen till kunskap ofta är
värdefullare än kunskap själv. Den vanliga svenska förhörsmetoden
med korta frågor och korta svar gynnar icke självverksamhet.
Den har många goda sidor, i synnerhet när det gäller att vinna
»goda resultat»: den är tidsbesparande, betonar det huvudsakliga,
utövar sträng kontroll samt ger precisa kunskaper, i allmänhet
starkare grepp om klassens uppmärksamhet och gott tillfälle för
dem, som ej ha frågan, att komplettera sina kunskaper. En
långfråga däremot resulterar vanligen i mycket omoget och
vittutsvävande prat, slingringar och oklarheter, som klassen i
övrigt har svårt att följa med och större möjlighet att somna
ifrån. Lika flott och säkert som ett förhör med korta frågor
är, lika tarvligt och trevande verkar det andra sättet. Och dock
äger den längre redogörelsen företräden, som äro omistliga för
undervisningen: den kräver aktivitet av själsförmögenheter,
som annars få ligga i träde, och ger eleven större möjlighet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
