Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 16 januari - Litteratur - Svensk prosakonst 1930. Av Elof Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 33
allt bisarreri, fabuleringslusten är ursprunglig, mustig och outtömlig,
humöret oemotståndligt och till detta kommer själva stilkonsten, som är
konkret, levande, saftig och målande, på ett odefinierbart sätt svensk.
Titelpersonen i Clownen Jac, den amerikanske pajasen, som använder sin
medfödda skräck som medel att roa publiken, härstammar från Wadköping och
skymtade f. ö. fråm i romanen Farmor och Vår Herre. Det är
konfrontationen mellan den amerikanske clownmiljonären och hans gamla svenska
fränder, brukspatronsfamiljen Längsäll på Sanna, som orsakar den
tragiska katastrofen i romanen. Alldeles omöjligt är det inte, att författaren
fått själva uppslaget till clownfiguren från Chaplin, men i varje fall inte
mer än uppslaget, ty karaktärsteckningen är i allt väsentligt uppbyggd på
ett sätt, som är typiskt för Hjalmar Bergman. Clownen är en gycklare för
publiken, en guldhöna för smarta amerikanska managers, själv en halvt
patologisk gestalt, en ödets lekboll, en komediant icke blott på scenen utan
även i livet, vars hela tillvaro och väsen har något artificiellt och dött över
sig. Trots den omsorg, varmed författaren skildrat denne sin underlige och
originelle hjälte, trots de många visdomens resignerade ord, som utgå ur
hans mun och stå att läsa i hans clownkatekes, förmår han inte gripa oss
med levande kraft, och trots den ensamhet och hjälplöshet, som blivit hans
enda bestående skänk i livet, kan han icke riktigt djupt röra oss. Han är
Hjalmar Bergmans variant av pajazzotypen, vilken det blivit förmenat att
leva människors vanliga liv på andra sidan rampen. När han gör sitt stora,
förtvivlade försök att slå rot i tillvaron genom att sända efter den unga
flickan i det Längsällska hemmet, vilken är hans dotter, leker ödet allra
grymmast med honom. Dottern visar sig vara även hans andas barn och
ökar endast den febrila hetsen i hans tillvaro. Slutscenen i boken med det
festligt sprakande fyrverkeriet i förgrunden och den ensamme, mänskligt
misslyckade clownen i fonden har över sig något av en den mänskliga
få-kunnighetens apoteos. Clownens historia är likväl en tragedi i
komprimerad luft. Detta framträder så mycket tydligare, som romanen också
inom sina pärmar rymmer ett den svenska vardagens sorgespel, historien
om Längsälls på Sanna, berättad med sådan gripande sanning, sådan djup
mänsklighet, sådan fin nyansering och sådan enkel höghet som aldrig något
^i Hjalmar Bergmans produktion. Livets grymhet slår också dem, men de
kämpa och lida som människor göra och det är i undergången deras storhet
kommer i dagen, naturlig, enkel och ren. Scener sådana som uppgörelsen
mellan makarna Längsäll eller fru Längsälls död har man svårt att glömma,
och allra längst kommer man nog att minnas den ensamme lantpatronen,
som med armarna om oxarnas halsar vandrar hem från nyplöjda,
mull-do f tände åkrar. Det vilar en dager av svensk Angelus över den bilden.
Clownen Jac bär ett gott vittnesbörd om vilken stor och oersättlig
förlust vår litteratur gjort genom Hjalmar Bergmans plötsliga och oväntade
bortgång. Hans sista roman kan måhända även betraktas som ett
testamente och en bekännelse. Hjalmar Bergman hörde själv till de hemlösa och
rotlösa, därför kunde han se så djupt in i underliga, trasiga
människosjälar. Därför dömde han heller aldrig, men han lärde sig att trots all
pessimism dock se det stora hos människan och det stora i människoviljans
modiga kamp mot ödet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
