Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Hundraårsminnet av julirevolutionen. Av Nils Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
560 NILS FORSSELL
maren, som ännu ej sammanträtt, och omreglerades valordningen
i reaktionär anda. Men likväl existerade enligt Karl X:s
enstän-diga åsikt för ingen del någon kritisk situation. Först sedan de
nya förordningarna, beryktade såsom juliordonnanserna, på
måndag morgon den 26 juli offentliggjorts i statstidningen, frågade sig
regeringen, om det möjligtvis fanns trupper i Paris för att
upprätthålla ordningen därstädes. Det dröjde ända till kvällen samma
dag, innan marskalk Marmont fick befälet över de trupper, som
voro på platsen, till ett antal om ungefär 10,000, Stora delar
av garnisonen voro tyvärr skingrade i landsorten. Summan av
Karl X:s och furst Polignacs politiska visdom var densamma,
som dåliga pedagoger pläga hylla rörande de intima kapitlen inom
barnuppfostran, nämligen att hemlighetsfullhet är rätta vägen att
leda de underordnade till dygd och goda seder. Som en tjuv om
natten skulle den nya monarkiska ordningen smyga sig på det
franska folket, och när detta omsider vaknade till visshet om sitt
läge, skulle det enligt denna lära utan vidare bråk finna sig
tillrätta med att ha berövats vad det dagen förut betraktat som sina
personliga tillhörigheter. Det blev emellertid ett uppvaknande
med förskräckelse, ej så mycket för fransmännen som fastmer
för Karl X och hans tillskyndare. Det skulle snart visa sig att
det nu gällde ej att ha rätt utan att få rätt.
Härvidlag är dock att märka att Karl X åtminstone delvis
räknat alldeles riktigt. Detta vad angick de krafter, i vilka han
såg sina huvudmotståndare, nämligen själva den
parlamentariska oppositionen inom representationen. Dessa
parlamentariker voro i det följande minst lika obeslutsamma som konung
Karl X. Först när revolutionen faktiskt var över, återfunno de
sitt sanna jag och anslöto sig till den nya ordningen, av vilken
de därpå drogo den största tänkbara personliga fördel på olika
politiska och administrativa hedersposter. Nej, det är pressen
som nu tänder striden omkring juliordonnanserna. Liksom den
redan länge underminerat opinionen omkring Bourbonernas
monarki, så gav pressen nu signalen till ett öppet angrepp på denna,
och i täten för hela denna förintande aktion finna vi återigen
Adolphe Thiers, troligtvis fortfarande assisterad av TalJeyrands
mogna rådslag. När de bestörta journalisterna, hotade i sitt
näringsfång, den 26 juli strömma samman till rådplägning på
Nationals redaktion, avfattar Thiers sålunda den gemensamma
protestskrivelsen med klämmen: »regeringen har i dag förlorat den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
