Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Lord Carnock och ententepolitiken. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500 LITTERATUR
Författaren söker göra gällande, att orn fadern fått sin vilja fram det
mycket snart skulle ha varit slut med ententen, men icke i den meningen
att England på nytt avlägsnat sig från Frankrike och Ryssland utan så
att ententen mellan dessa tre länder fördjupats och övergått till en
allians. En sådan utveckling stämde åtminstone ej med den första
en-tentens ursprungliga syften eller innebörd. Denna innehöll inga
åtaganden eller förpliktelser. Den var en uppgörelse uteslutande om vad
som varit. Intet skulle ha hindrat, att England samtidigt gjort en
liknande överenskommelse med Tyskland eller vilken stat som helst. Med
stor enstämmighet framhölls omedelbart, att icke någon främmande
makt av vad som ägt rum behövde känna sig oroad. Tyskland
accepterade till det yttre denna tolkning, men dess Marockoaktion visade
tydliga grad av nervositet. Resultatet blev också, att aktionen uppfattades
som direkt riktad mot ententefördraget, vilket i sin tur åstadkom, att
England bestämt ställde sig på Frankrikes sida och att ententen som
sådan fick en mot Tyskland riktad karaktär. Ententen blev något, »som
måste tagas i försvar mot tyskt tryck». I ännu högre grad blev detta
förhållandet sedan även Ryssland gjort upp sina tvister med England,
och då den direkta motsättningen mellan England och Tyskland genom
flottfrågan kom in i ett akut skede. För Nicolson blev denna utveckling
en anledning att pröva frågan om hela ententens existensberättigande.
Den hade, som han själv säger, »intet annat mål än att ställa våra
förbindelser på en tryggare och säkrare bas». Då den nu tack vare
Tysklands hållning kom att medföra en ny gruppbildning bland
stormakterna, låg det i sakens natur att denna grupp skulle göras så fast som
möjligt. Ententen var enligt Nicolson en alltför lös skapelse. Åtminstone
Ryssland hade i och med 1907 års fördrag icke gjort någon deciderad
svängning. Ryssarna visade sig alltjämt mycket undfallande för tyska
lockelser och Nicolson uttryckte mer än en gång sina farhågor för att
de en vacker dag skulle sluta förbund med tyskarna. Att hindra en
sådan utveckling var det egentliga målet för ententen. Det var, som
Harold Nicolson uttrycker det, icke fråga om att förmå Ryssland att
förena sig med England mot Tyskland utan endast om att hindra
Ryssland från att förena sig med Tyskland mot England. Accepterar man
denna nyans i fråga om mål, så kan man emellertid icke finna,
att det praktiska programmet blev annat i senare fallet än i förra.
Nicolson fann enda säkra vägen vara att låta ententen övergå till allians.
Denna tanke framkastar han för första gången vid tiden för den
bosniska krisens avveckling. Rysslands undfallenhet för ett tyskt ingripande
i det avgörande ögonblicket ingav den engelske diplomaten en pinsam
känsla av maktlöshet. Saken var så mycket obehagligare isom den ryske
utrikesministern Isvolskij icke ansett det lönt ens att begära hans råd.
Det ryska ministerrådet beslöt på egen hand att gå in på det tyska
förslaget,då Ryssland för ögonblicket var alltför svagt att kunna stå emot
det tyska trycket. Men det för Nicolson bittraste av allt var att Isvolskij
alldeles utdömde ententen som en maktfaktor i detta sammanhang. Han
förklarade hänsynslöst, att den tysk-österrikiska kombinationen var
starkare än trippelententen. Förgäves sökte Nicolson protestera. Isvolskij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
