Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Det judiska Palestinas återuppbyggande. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
internationellt bistånd söka åstadkomma sin egen pånyttfödelse på egen
torva, om lämpligast vid Jordan eller Mississippi lämnade han
därhän. Föreningar för emigration till Palestina bildades med
Odessa, där både Lilienblum och Pinsker voro bosatta, och
Warschau som centra, och en del judiska ynglingar och flickor
utvandrade till Palestina och grundade åkerbrukskolonier. I
spetsen gick den i Charkov bildade studentföreningen Bilu
(initialerna i Jes. 2:5: Bet Jakob lechu unelcha = Jakobs hus, låtom
oss bryta upp), som sommaren 1882 grundade de första moderna
judiska åkerbrukskolonierna i Palestina. Men de turkiska
myndigheterna hejdade invandringen, och de judiska kolonierna
skulle sannolikt råkat på obestånd, om ej baron Edmond de
Rothschild räckt dem en hjälpande hand. År 1900 funnos
omkring 30 judiska kolonier i Palestina med cirka 5 600 invånare
och en ungefär tio gånger så stor judisk stadsbefolkning, av
vilken dock en stor del utgjordes av gamla fromma män, som,
levande på allmosor från Europa, helt ägnade sig åt böner och
studier i de heliga skrifterna, ett ur återuppbyggnadssynpunkt
värdelöst befolkningselement. Hebreiskan hade i vissa ledande
judiska kretsar börjat användas som profanspråk, och grunden lagts
till en nationaljudisk kultur i Palestina. Redan 1891 hade f. ö.
en framstående rysk-judisk skriftställare, vars pseudonym var
Achad Haam (En av folket), i en märklig skrift, Sanningen om
Palestina, framhållit sistnämnda faktums vikt och betydelse,
samtidigt som han påpekade landets otillräcklighet som
emigrationsland.
Om allt detta visste Theodor Herzl ingenting, då han 1896
utgav sin ryktbara bok Der Judenstaat, som är den moderna
zionismens födelseurkund.
Herzl var vad man plägar kalla en »assimilerad» jude, helt
invuxen i den västerländska kulturen och praktiskt taget alldeles
främmande för den judiska. Judendomen, som han till att börja
med på då vanligt västjudiskt maner betraktade som en
trosbekännelse, lämnade honom kall och oberörd. Antisemitismen
trodde han var dömd att försvinna med den ökade upplysningen.
Ännu några få månader före sin omvändelse — det är ingen
överdrift att använda detta ord — uttalade han sig i extremt
assimilatorisk anda. Först hans skakande upplevelser i det då
av Dreyfusaffären upprörda Frankrike bragte honom på andra
tankar. Tidningarna voro fyllda av judehat, hela samhällslivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
