- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Tjugonde årgången. 1930 /
326

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Irländarna hemma hos sig. Av Eskil Sundström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

326 ESKIL SUNDSTRÖM

Järgrika schalar, utan i trista oprydda, grådaskiga eller snusbruna
billighetsschalar från Paisley, som de snörpa om sig utan
koketteri, utan någon annan avsikt än att hålla köld och väta
från kroppen.

Den glädjelöshet och trista melankoli, som insveper Dublin och
irländsk bygd, utanför den engelskbetonade överklassens domäner,
kan icke vara ett naturligt tillstånd för ett folk som besitter
irländarnas rika och tjusande egenskaper, deras fantasi,
skönhetssinne och duglighet. Men man kan ej skaka av sig dessa
tryckande förnimmelser. JE har i ett av sina
gammaltestamentliga profetögonblick påtalat denna tristess. »Dante har», yttrar
han, »i sitt Inferno en vrå för glädjelösa själar och om Dantes
idé är riktig så måste denna vrås befolkning huvudsakligen bestå
av nutida irländare.» Kanhända är det orosårens oundvikliga
arv som röjer sig i frånvaron av yttre sorglöst humör. Varje
hus i centrala Dublin bär ett sår från blodiga episoder, varje
gata har färgats av kamp på liv och död. Det är svårt att
stryka ut och förgäta allt detta. Men det måste strykas ut och
förgätas, om irländarna skola kunna förverkliga den sälla
drömmen om ett lyckligt folkhem.

Inlet folk kan av naturen vara vänligare, artigare och
älskvärdare. Så gott som undantagslöst ha irländarna som
faddergåva i sin vagga förunnats den avundsvärda och underbara
gåvan av personlig charm, en egenskap som icke kan bliva
nationell, allmänegendom, såsom den blivit i Irland, utan att det
bakom dväljes djup av fin och ädel kultur. Säkert är, att
irländaren av i dag i det personliga umgänget har föga eller intet
gemensamt med sina förfäder, om dessa rättvisligen skildrats av
Shakespeare. »I will cut off y o ur head», utbrister Shakespeare’s
typiske irländare vid varje minsta förtret. Irländaren hade på
Shakespeare’s tid rykte om sig att vara irritabel och argsint utan
måtta. I irländskt väsen finns måhända ännu kvar något som
bringar i tanke versen om »blood that, tamed and mild, can
suddenly go wild». Men impulsiviteten är av det godmodiga
slaget. Detta gäller icke blott bildade irländare, d. v. s. dem
som fått cachefn av engelsk Public School. Överflöda icke Sean
O’Casey’s slumirländare av godmodighet? Låta de icke sina
hjärtan uttömmas i glittrande kaskader av roande och
välmenande tal? Vilja de icke hela världen väl?

Man känner att på bottnen av irländsk folksjäl dölja sig just

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 26 20:00:25 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1930/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free