Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Irländarna hemma hos sig. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRLÄNDARNA HEMMA HOS SIG 325
JE:s dragning till buddhistiska tänkesätt är karakteristisk. Ty
det är snarare till indisk miljö än till rysk som irländsk
kultur-stämning för tanken. Det är ingen tillfällighet, att den indiska
nationalismen efter hand allt mer ställt upp den irländska som
ett föredöme. Hos båda röja sig en besläktad inställning gent
emot det timliga. För båda sväva visioner av heliga män och
visa och på köpet små hyddor med vävstolar. Är denna
inställning en återspegling av religiösa faktorers spel? Man kommer
icke ifrån detta, att det religiösa livets förgreningar i Irland på
ett besynnerligt sätt slingra sig kring andra livsyttringars rötter
och grenar. Den andliga marken är bördig, men växtkraften
blir på olika livsområden artificiellt hämmad. Man grips i Irland
av en smygande förnimmelse av latenta krafter. Det är som
om folkets inneboende begåvning icke tillätes spela fritt, som
om väntade man på den trollstav som en gång skall sätta allt
det undertryckta i irländskt väsen i frihet, lösgöra det i den
timliga omgivningen, till gagn för alla som leva i Irland. Hur
skulle klar engelsk ande kunna förmälas med dylik dunkel
mysticism?
Irland är nu ett fritt land. Men det ger intet omedelbart
intryck av att vara ett lyckligt land. Ödsligheten tränger sig från
obygden ända till Dublins portar. Man kan vandra en hel dag
över ängar, genom hagar, över forsar, genom skogar, utefter
kilometerlånga parker och bestiga bergstoppar, från vilka man på
ett par mils avstånd skönjer Dublins konturer — utan att möta
en levande själ, sedan man väl avvikit från stora landsvägen.
Allt vad ögat skönjer är vilda fåglar och några enstaka små
hjordar av betande får som stirra på inkräktaren med lika
förvånade ögon som hade de störts på himlens egna sälla
betesmarker ovan molnen. Ett och annat litet boställe avtecknar sig
nere i dalarna. Spår av liv blir man varse endast genom skallet
från någon skällande hund. Ensamheten blir nästan spöklik.
Och där — på andra sidan vattnet, halvannan timmes båtresa
österut — ligger det människomyllrande England! Något av
samma övergivna stämning förföljer en in i själva Dublin. Man
får för litet känsla av jäsande praktisk företagsamhet runt
omkring. Det är för många grå och melankoliska fasader, för
mycket av svunnen glans över gator och torg. Man möter för
många schalomhöljda kvinnor. Till och med små töser i
tonåren älska att skruda sig i schalar, men icke i Spaniens granna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
