Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Sorel och fascismen. Av Herbert Tingsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en gång skall resultera i statens avskaffande och dess ersättande
av fria producentsammanslutningar. Men i grunden är Sorels
åskådning en helt annan än Marx’, och de nämnda
momenten i den marxska läran insättas av honom i ett helt annat
sammanhang.
Genom hela Sorels verk går fruktan för att klasskampen skall
biläggas. Han befarar, att den motsättning mellan besittande
och proletärer, som för Marx står såsom möjlig att upphäva
först i och med statens undergång, skall kunna överbyggas inom
statens ram. Det har redan visat sig, framhåller han, att
borgarklassen icke kommer att konsekvent fasthålla vid sina
privilegier; borgarna äro tvärtom benägna att av fruktan för
arbetarklassen göra betydande eftergifter och att därigenom, under
bibehållande av det väsentliga i sin makt, möjliggöra en
utjämning av klasskampen. Och å andra sidan ha arbetarnas ledare
i allt högre grad övergått från revolutionism till reformism; de
sträva för att under existerande samhällsformer höja
arbetarklassens ställning och göra härigenom en fredlig avveckling av
konflikten mellan klasserna tänkbar. Varje anhängare av
klasskampen måste därför, anser Sorel, förakta det förvekligade och
fega borgardöme, som i skräck böjer sig för proletärernas
fordringar, likaväl som den socialistiska ledarklass, vilken, driven
av karriärsynpunkter och opportunism, tacksamt mottar
bourgeoisiens nådegåvor. Oavbrutet uttrycker han sin avsky för
parlamentet, vilket för honom kan sägas framstå som en börs, där
de rikas rädsla och de fattigas begär omsättas i lagar, som främja
statens fortvaro.
Frågan uppstår då, hur man skall hindra klasstridens
utjämning, stimulera de motsättningar, som hota att försvinna.
Medlet blir för Sorel den av våldsåtgärder åtföljda strejken. Genom
ofta återkommande strejker, vilka resultera i våldsamma
sammanstötningar mellan proletärer och borgare, skall kampkänslan
hållas vid liv, den heliga elden matas med nytt bränsle.
Proletärerna skola härigenom bibringas en känsla av att förtrycket
i grunden icke försvagats genom vunna socialpolitiska reformer
och att en avgörande kamp är nödvändig; borgarna åter skola
komma till den slutsatsen, att varje eftergift är lönlös och att
en hård undertryckningspolitik är den enda möjliga.
Klasskampen återföres sålunda till sin ursprungliga renhet.
För de revolutionära proletärerna får emellertid varje strejk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
