Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Husdjursavelns rationalisering. Av Gunnar Dahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 GUNNAR DAHLBERG
Det på vetenskaplig ärftlighetsforskning grundade
djuravels-arbetetet besitter naturligtvis ingen slagruta, som möjliggör ett
undvikande av den mera mödosamma direkta vägen, att
systematiskt undersöka djuren i avseende på de egenskaper, man vill
åt. Den besitter en allmän kännedom om mekanismen för, hur
de anlag, som betinga egenskaper, ärvas, hur man lämpligen
skall utföra korsningar för att nå ett visst mål, etc. Ett arbete,
som grundar sig på sådana metoder, måste ta tid och måste
kosta pengar. Men det är å andra sidan intet tvivel om, att ett
sådant avelsarbete måste snabbare föra till målet* och ge bättre
resultat än metoder, som grunda sig på omvägar och avvägar.
De principer, som här framförts, innebära ej på något sätt
någon nyhet för sådana representanter för det svenska
djuravels-arbetet, som äro vetenskapligt utbildade i ärftlighetsforskning.
Att jag ändå ansett det motiverat att uppta utrymme med en
artikel i denna fråga beror på, att det inte är nog med att ett
fåtal experter äga kännedom om detta. Kunskapen måste också
nå ut i vidare kretsar. Dessa experter måste få ett mera
avgörande inflytande på djuravelsarbetet, och lantbrukarna måste
bli inställda på att djurets typ och utseende ingalunda utgör en
garanti för dess prestationsförmåga. Det står naturligtvis
lantbrukarna fritt att sträva efter djur av en viss yttre typ. Det
kan kanske vara ett nöje för ögat att ha en
nötkreatursbesättning med enhetlig teckning och ett visst utseende; och om
lantbrukarens ekonomi är god, kan han ju bestå sig lyxen av detta
skönhetsintryck. Men han bör ha klart för sig, att han då
tillfredsställer ett lyxbegär och att rastypen ingalunda garanterar
prestationsförmågan.
Djuravelsarbetet går i Sverige liksom på andra håll numera
i rastypens tecken. När det exempelvis gäller nötkreatur, har
man uppställt vissa typer, som skola ha vissa kroppsmått, viss
färgteckning och ett visst allmänt utseende. Dessa typer äro med
en viss godtycklighet uppställda på grundval av en del naturliga
nötkreatursgrupper, av vilka en del sedan gammalt funnits i
Sverige och en del under senare tid importerats. Det är fråga
om olika »raser», och genom att välja efter dessa rastyper har
man nått en viss effekt. I äldre tider, innan
ärftlighetsforskningen utvecklats, var denna metod utan tvivel den bästa som
fanns, och metoden har naturligtvis medfört goda resultat. Ett
segt fasthållande vid denna metod nu, när bättre metoder finnas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
