Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Konstitutionalism och parlamentarism. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTITUTIONALISM OCH PARLAMENTARISM 155
valen till desamma. Konungen utnämnde vidare talmän till
samtliga stånd utom prästeståndet — där den av konungen (inom
förslag) utnämnde ärkebiskopen var självskriven ordförande. Det
starkaste bandet mellan den styrande och den lagstiftande makten
utgjorde emellertid den oerhörda massa av statsämbetsmän, som
fyllde samtliga stånd utom bondeståndet, som buro upp de
parlamentariska traditionerna och fyllde dem med en ganska
byråkratisk anda.
Även mellan de styrande och dömande organen bestod ett
visst samband. Konungen ägde tvenne röster i Högsta
domstolen, statsrådets Justitiestatsminister var tillika medlem av samma
domstol och tvenne militära ledamöter av statsrådet ägde under
fredstider deltaga i densammas handläggning av alla mål från
krigsdomstolarna. Därtill kom, att samtliga domare utnämndes
av konungen i statsrådet, låt vara för livstid, varigenom deras
självständighet gentemot regeringen tryggades. Men även den
dömande makten kunde göra ett visst intrång i de övriga
statsmakterna. I borgarståndet satt en lång rad av domare,
framför allt städernas borgmästare, och i ridderskapet och adeln
kunde domare utan inskränkning vinna inträde. Endast för
justitieråden gällde den begränsningen, att de ej ägde deltaga i
utskott eller i utskottsval. Vid statsrådets behandling av
justi-tieärenden skulle också utom justitiestatsministern ännu tvenne
medlemmar av H. D. vara närvarande — med samma rätt och
med samma ansvar som statsråd. Tendensen att trygga
domstolarnas självständighet gentemot den styrande makten framgår
dock tydligt nog, icke minst vid en jämförelse mellan R. F. § 47
och förebilden till samma paragraf i det Håkansonska
grundlagsförslaget (l. § 46). Vi se emellertid, att den organisatoriska
isoleringen icke var konsekvent genomförd i 1809 års system,
även om man på vissa punkter byggt upp starka skiljemurar.
För en tid, som framför allt ställer kravet på effektivitet,
måste 1809 års författningssystem vid en närmare granskning
té sig ganska vidunderligt. Riksdagens splittring i fyra stånd,
olika varandra nästan i allt, i social ställning, i bildning, i
ekonomiska och politiska intressen, var naturligtvis ägnad att
paralysera ståndsriksdagens verkningsförmåga. Men så hade
grundlagsstiftarna också avsett att skapa »en lagstiftande makt, visligt
trög till verkning, men fast och stark till motstånd». Ett
fram-tidsdigert och betydelsefullt element inrymde emellertid denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
