Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Konstitutionalism och parlamentarism. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 GEORG ANDRÉN
av Rikets ständer.» Med dessa ord tar utskottet bestämt
avstånd från det förslag, som ursprungligen framställts av utskottets
egen ordförande, L. A. Mannerheim, att riksråden skulle
tillsättas genom ett riksdagsutskott.
I dessa artskilda former uppträder maktdelningsläran i
konstitutionsutskottets motivering till 1809 års regeringsform. Om
vi övergå från motiveringen till författningen, så fmna vi, att
man både tillämpat och kränkt dessa olika principer.
Statsverksamhetens skilda funktioner ha icke blivit utskiftade på olika
statsorgan efter de rationella grunder, som man möjligen väntat
sig. Framför allt har man på väsentliga punkter brutit med
Montesquieu’s lära. Det kan emellertid ifrågasättas, om dessa
avvikelser från den härskande doktrinen icke låta försvara sig med
hjälp av utskottets krav på »de särskilda statskrafternas
naturliga verksamhet.» Till stor del voro de också i god
överensstämmelse med svensk tradition. Konung och riksdag äro båda positivt
verksamma på lagstiftningens område och inom en del av
detsamma är konungen ensam beslutande. Det förtjänar emellertid
anmärkas, att konstitutionsutskottet funnit nödigt att giva en
speciell motivering för konungens ensamrätt i fråga om denna s. k.
ekonomiska och administrativa lagstiftning. På andra punkter
har man däremot varit angelägen att strängt upprätthålla gränsen,
sådan denna var skisserad av Montesquieu. Enligt R. F. § 90
fick riksdagen och dess utskott icke ingå på någon prövning —
utom i särskilt angivna undantagsfall — av regerings- och
domaremakternas beslut, resolutioner och utslag. I fråga om riksbank
och riksskuld bibehöllo riksens ständer dock den förvaltning,
som de traditionellt utövat, naturligtvis genom särskilda organ.
Men om alltså de juridiska gränslinjerna icke alltid voro
strängt iakttagna vid de olika befogenheternas fördelning på olika
organ, så var å andra sidan icke heller den politiska makten
fördelad på sådant sätt, att en verklig jämvikt etablerades.
Konungamakten, alltid verksam, medan ständerna blott skulle
sammanträda med fem års mellanrum, fick en klar övervikt i
1809 och 1810 års system.
Ej heller isoleringsprincipen iakttogs alltid. Statsråden hade
visserligen icke i sin egenskap av statsråd tillträde till riksens
ständer men de kunde dock ej, enligt R. O. § 41, »säte och
stämma i sitt stånds plena förnekas,–––––när de–––––därtill
berättigade äro»; däremot ägde de ej deltaga i utskotten eller i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
