Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 20 jan. 1930 - Nationernas förbund tio år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 DAGENS FRÅGOR
neralsekretariatet har redligt strävat att omsätta de ledande
förbundsidéerna i målmedveten praxis. Fasta mellanfolkliga domstolen har
vunnit allmänt erkännande för grundlighet och opartiskhet. Och om
än rätt många av kommissionernas utredningskvarnar malt tomma, så
har dock på detta område av förbundets verksamhet mycket av
förblivande värde uträttats, t. ex. i fråga om krigsfångars hemsändande,
den östliga epidemifarans bekämpande, övervakandet av
folkomflyttningen i Främre Orienten samt finanshjälp åt ruinerade stater. Till
de imponderabilia, vilka man på tioårsdagen med erkännande bör
ihågkomma, hör slutligen skapandet av den försonliga atmosfär, som
möjliggjort fruktbringande personlig kontakt mellan ledande statsmän i
skilda läger alldeles vid sidan av de officiella förhandlingarna i råd,
församling och kommissioner. Locarno, Thoiry, de båda
Haagkonferenserna, Kelloggpakten — allt detta utgör samförståndsresultat, vilka
nåtts utanför Nationernas förbunds direkta verksamhet men dock
väsentligt främjats av den personliga beröring, vartill de regelbundet
återkommande sammanträffandena under förbundsarbetet givit osökt
anledning.
De första åren av förbundets — och i all synnerhet rådets —
historia voro mörka och förklara, i all synnerhet om de kontrasteras
mot de på sina håll naivt högt spända förväntningarna och den
ihåliga rättfärdighetselokvensen, mer än väl många skarpa
klanderomdömen om förbundet. Rådet uppträdde som segermakternas tjänstvilliga
hembiträde i sådana affärer som Eupen-Malmédy, Oberschlesiens
delning, förfranskningsförsöken i Saarområdet. Dess möten gåvo mer än
en gång intryck av ett slags fortsättningskommitté åt
Pariskonferensen, vilket också Balfour öppet medgav i ett parlamentsuttalande den
12 febr. 1920, när han om sina erfarenheter från första rådssessionen
yttrade, att han där mött »precis samma herrar, som sammanträtt i
Paris från januari till november 1919, precis samma herrar, endast
betecknade med ett annat namn». Detta omdöme passade rätt väl in
på rådet under de första sessionerna, men aldrig helt på församlingen,
och det länder till Sveriges ära, att även i rådet andra toner än den
tjänstvilliga underdånighetens började göra sig hörda, sedan ett svenskt
regeringsombud från nyåret 1923 fått säte vid stormaktsdelegaternas
sida på rådsbänken. De inrepolitiska systemskiftena i England och
Frankrike 1924 betecknade ett nytt och betydelsefullare steg på
rådsomvandlingens väg, och med Tysklands upptagande som ständig
rådsledamot 1926 upphörde rådet definitivt att fungera som verkställare
av segrarestormakternas anvisningar. Detta betyder emellertid för
ingen del, att stormaktshegemonien som sådan upphörde, och det
förefaller nästan som om det samtidigt vidtagna ökandet av de mindre
makternas ombudsantal till 9 i själva verket betytt ett försvagande av
dessa makters inflytande i rådet i förhållande till stormakternas. För
dem, som ej tveka i valet mellan klara rättsbud oeh förtäckta
stormaktsintressen, äro i alla händelser alltjämt verksamhetsmöjligheterna
i rådet mycket begränsade, varpå behandlingen av ungerska
optant-frågan utgör ett synnerligen lärorikt skolexempel. Och Korfuepiso-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
