Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 dec. 1929 - »Almquistska målet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så ställer sig alltså saken för Almquists vidkommande. Vad beträffar
dem som med eller mot sin vilja kommo att spela med i det ruskiga
drama, där han var huvudpersonen, har Hemming-Sjöbergs
undersökning däremot helt andra resultat att meddela. Den underlige von
Scheven, vilken man tidigare icke ansett sig kunna måla i nog mörka
färger, ter sig vid närmare påseende som en visserligen snål, ovårdad och
avsigkommen men i grund och botten tämligen beskedlig gubbe, som
genom sin totala oförmåga att sköta sina affärer allt mer och mer blev
ett värnlöst offer för svindlare och bedragare, vilka så småningom
bragte honom till ruinens brant. För hans piga Hedda Högel har
upprättelsen emellertid varit än mera effektiv. Den misstanke för att vara
upphovet till förgiftningsförsöken, som riktats mot henne, har visats
sakna all grund; tvärt om framgår det oförtydbart av vittnesmålen att
von Scheven endast tack vare hennes uppmärksamma rådighet räddats
från en eljest säker död. Det är betecknande för Almquists karaktär att
han icke blygdes för att själv, om än i försiktig form och under
skenbar tvekan, leda misstankarna på den oskyldiga kökspigan. Han hade
bränt sina skepp och tvekade icke längre att använda även de yttersta
medel för att draga sig själv ur spelet.
Vad beträffar motiven till hans handlingsätt anser Hemming-Sjöberg
sig kunna fastslå att långvariga och oövervinneliga ekonomiska
bekymmer varit den ytterst verkande orsaken. Med rätta påpekar han hur
den ständiga, på bittra erfarenheter och förödmjukelser rika jakten
efter existensmedel allt mer och mer bringat Almquist i harnesk mot
samhället och utvecklat hans i romantiskt-fantastiska värdesättningar
bottnande asocialitet. Särskilt den svåra motgången vid
professorsstriden i Lund 1838/39 torde härvid ha spelat en avgörande roll. Också
det intresse han alltid hyst för abnorma individualiteter och deras sätt
att handla har tvivelsutan i längden bidragit till att avtrubba hans
förmåga att reagera mot brottsliga handlingar. Hans samtida visste icke
rätt hur de skulle bedöma honom. Atterbom skriver till Beskow att
han redan i lång tid föreställt sig att han skulle sluta antingen som
dårhushjon eller självmördare. »Att han skulle sluta rent av som skurk, ja
bov av prima sort hade jag dock icke väntat». En annan betoning äger
omdömet om honom hos hans tidigare vän och beundrare, den bekante
Bosarpsprosten P. G. Ahnfelt, vilken ansåg honom rubbad till sina
sinnen. »Det stod aldrig rätt till i översta våningen hos den mannen»,
skriver han i sina Studentminnen. »Hans excentricitet berodde av
något helt annat än en fri vilja. Fantasien hade tydligen överflyglat hans
förstånd. Galenskapens dämon hade bemäktigat sig honom, långt
innan den rasat ut i hans rysliga sista bedrift». Dock har även Ahnfelt
klar blick för att Almquists yttre bekymmer i hög grad bidragit till att
framkalla hans moraliska förfall. Utan tvivel är denna uppfattning
också den riktigaste. Den Almquistska katastrofen är särskilt
ohygglig, därför att man måste säga sig att den under mindre ogynnsamma
yttre omständigheter helt säkert kunnat undvikas. Sådan man nu ser
den i Hemming-Sjöbergs ofrånkomligt klara och övertygande
framställning utgör den ett fruktansvärt talande exempel på »den svenska
fattigdomens betydelse».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
