Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 dec. 1929 - »Almquistska målet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värdesättningen av vittnesberättelserna tyckt sig finna en oförtydbar
ovilja mot Almquist och ett påfallande intresse för att få hans sak
ställd i så ogynnsam dager som möjligt. Det är emellertid att märka,
att av de bedömare, vilka sålunda klandrat vederbörande myndigheters
hållning, ingen varit jurist eller ägt juridisk sakkunskap. Att beundran
för författaren Almquist spelat in som motiv för deras benägenhet att
urskulda eller helt frikänna människan torde därför kunna betraktas
som givet. Full visshet i problemet har emellertid aldrig uppnåtts,
ehuru opinionen i stort sett utan tvivel tagit starkt intryck av kritiken
och snarast betraktat Almquist som ett relativt oskyldigt offer för en
politisk förföljelse.
Med det arbete, som nyligen publicerats av advokaten A.
Hemming-Sjöberg (Rättegången mot C. J. L. Almquist, Stockholm,
Alb. Bonniers förlag, 1929. 456 s. Kr. 12:—), har den rent rättsliga
sidan av den Almquistska katastrofen för första gången på fullt allvar
blivit klarlagd. Författaren har ställt som sin uppgift att helt
förutsättningslöst som jurist granska och i varje detalj rekonstruera processens
förlopp samt därvid i främsta rummet noggrant undersöka i vad mån
metoder, avvikande från de vanliga och godtagna, kommit till
användning. Det material varpå han byggt sin framställning är vida mera
omfattande och betydelsefullt än det som stått tidigare forskare till
buds, då han nämligen icke nöjt sig med den kända hovrättsdossier i
målet som förvaras på kungl, biblioteket, utan därjämte även uppsökt
och granskat de till målet hörande akterna i de stockholmska
underdomstolarnas arkiv. Resultatet av hans undersökning är nedslående för
dem som in i det sista velat tro på Almquists oskuld: det framgår
nämligen av handlingarna att något tvivel om hans brottslighet ej längre
kan råda. Med saklig skärpa och överlägsen klarhet bevisar
Hemming-Sjöberg att ingen som helst anmärkning kan riktas mot vederbörande
juridiska instansers sätt att handlägga målet. Det finns ingen
möjlighet att spåra den minsta partiskhet mot den anklagade. Man gick
tillväga på precis samma sätt som i alla andra mål, man utredde sakens
förhistoria, hörde vittnen, sammanställde deras upplysningar,
kontrollerade fakta och drog till slut den — i detta fall enda möjliga —
konklusionen att Almquist måste vara skyldig. Det har ofta förekommit
att man betecknat målet som ytterligt invecklat och av denna
anledning gjort gällande att sammanhanget i det hela över huvud taget icke
med säkerhet läte sig utreda. Hemming-Sjöberg ådagalägger att detta
omdöme beror på bristande förmåga att juridiskt bedöma de
föreliggande fakta. Almquistska målet är varken invecklat eller svårlöst
utan tvärt om synnerligen klart. »I detsamma finnes knappast ett enda
litet faktum, som icke fått sin förklaring, och icke en enda motsägelse
mellan vittnesmålen, som ger oss anledning till berättigat tvivel om deras
riktighet». Skuldproblemet är därför heller icke tvivel underkastat.
Richard Furumo rymde ur landet som förfalskare, beslagen med försök
till mord, och hade han icke lyckats undandraga sig rättvisan utan förts
inför svensk domstol hade det blott behövts en hårsmån starkare
bevisning för att föra honom till schavotten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
