Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Gustaf III och franska revolutionen. Av Erland Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beslutit utbyta den gamla franska kungatiteln mot den nya
»fransmännens konung», ett uttryck för den revolutionära
folksuveränitetsläran. Gustaf III lät i anledning av ifrågasatt utnämning av
ny fransk ambassadör i Stockholm genom Staël tillkännagiva för
franska regeringen, att han aldrig komme att mottaga något
diplomatiskt ombud, i vars kreditiv den ändrade titeln vore införd.
Visserligen behövde i och för sig i uttrycket »fransmännens
konung», framhöll han den 14 december 1790 i sin befallning till
Staël, ej inläggas den betydelse, som nationalförsamlingen fäste
därvid; titeln hade tidigare i latinsk form blivit använd utan
sådan mening. Men genom nationalförsamlingens tolkning av dess
innebörd bleve frågan av yttersta vikt. Den ändrade titeln bleve
därigenom ett uttryck för »denna olydnads- och upprorsanda, som
genom att störta tronerna tillintetgör rikenas lycka och bestånd»
och över vilken konungen sade sig vara lika uppbragt, som han
högt »älskade folkens sanna frihet, som är säkerhet till person
och egendom». Tillika uttalade han sin ledsnad över att »ännu
icke» i detta ögonblick, då han nyss slutat ett blodigt krig, vara
i stånd att stödja Ludvig XVI:s sak med sin person och sin armé
och befallde Staël att vid alla tillfällen tillkännagiva detta hans
tänkesätt för den franska kungafamiljens medlemmar. Det torde
vara första gången, som Gustaf III i en verkligen anbefalld
hänvändelse till franska vederbörande låter framskymta sin
benägenhet att väpnat ingripa till förmån för den franska monarkien.
I kreditivfrågan blev det franska svaret undfallande.
Utrikesministern Montmorin lovade, att ingen titelförändring skulle
vidtagas i brevet till Sverige. Emellertid gick Gustaf III snart ett
steg längre och vägrade överhuvudtaget att mottaga en ny fransk
ambassadör. Staël beordrades den 3 maj 1791 att söka hindra
den till ambassadörposten i Stockholm utsedde markis de Vibrays
avresa. Ordern upprepades en månad senare (den 8 juni) med
tillägg, att, om Vibrays resa det oaktat komme till stånd, detta
skulle medföra upphörandet av svenska beskickningen i Paris,
och att han komme att hejdas vid beträdandet av svensk mark.
Konungen tillkännagav, att han i numera utsända franska
diplomater såg nationalförsamlingens ombud, vilka som sådana voro
honom misshagliga. »Jag betraktar alla dem, som komma från
denna församling som lika många konspiratörer, legda att
upptända det borgerliga krigets eld i de olika staterna och att
överallt utså tvedräkt emellan folken och deras suveräner. Med denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
