Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Medeltid, renässans, klassicism. Av Otto Sylwan - Johan Nordström: Medeltid och renässans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sist, om den läsare, som på detta sätt införes i det komplicerade och
kinkiga »renässans-problemet», verkligen får den rätta inblicken i dess läge.
Förf. har, synes mig, gjort sig uppgiften något för lätt. Det hade utan
tvivel varit önskvärt att man fått något mindre av hänförda försäkringar
och något mera konkreta belägg, och det icke blott med hänsyn till det
populära syftet. I kapitlet om »trons och vetandets problem» hade det
sålunda varit lämpligt att själva frågeställningen angivits, och därmed
karaktären i de dåtida åskådningarna blivit belyst.
Den kritiska granskningen av särskilda punkter blir specialisternas
sak. Här må det tillåtas en icke-specialist att framställa några
erinringar beträffande förf:s slutsatser.
Förf. skildrar den intellektuella frigörelsen, individualismens
genombrott, naturalismen i den borgerliga litteraturen och i konsten under
medeltidens senaste århundraden, framdrager exempel på empirisk
forskning — de äro något sparsamma — och på ett nytt sinne för
landskapet m. m. för att så övergå till den senare delen av sin uppgift, att
uppvisa huru beroende av fransmännen italienarna voro.
Självständiga insatser i tänkandet hava de sistnämnda just icke haft
rykte för; även deras platonism härleder förf. från nordalpinska källor.
Beträffande de tre stora skalderna framhålles, att Dante »troligen själv
studerat» i Paris, att Petrarca insupit fransk bildning, och att Boccaccio
utvecklat sig i Neapels av samma anda förfinade hovliv. Att deras
originalitet och betydelse sålunda ansenligt reduceras, är en sak som
romanisterna må diskutera. Vi hålla oss till huvudproblemet.
Förf. refererar de åsikter rörande upphovet till renässansrörelsen, som
framställts av ett par tyska forskare. Konsthistorikern Thode har
tidigt sökt detta i den religiösa brytning som betecknas av Franciscus,
filologen Burdach har sedermera jämväl betonat den religiösa sidan,
men framhållit nordalpinska källsprång och därtill betydelsen av
»Roma-tanken», d. v. s. den romerskt-italienska traditionalismen hos Cola di
Rienzi o. a. Dessa Burdachs uppslag äro säkerligen fruktbara, men
hans framställning är stundom så profetiskt dunkel, att de icke kunna
komma till sin rätt.
Doc. Nordström åberopar i allmänna ordalag nyare forskningar, men
har avstått från att ens antyda, vilka de verk äro som han bygger på.
(Bibliografien, som om vartannat upptar gammalt och nytt, gör här
ej till fylles.) Detta är givetvis en kännbar brist; en mer konkret
föreställning om det pågående vetenskapliga arbetet skulle givetvis ha
styrkt hans egen position. För denna tidskrifts läsare bör det erinras om,
att man får en synnerligen instruktiv inblick uti denna forskning
genom Oscar Wieselgrens artikel »O Roma nobilis ...» uti årgången 1926.
Doc. Nordström betonar en gång (s. 374) i anslutning till ett nyss
citerat yttrande »det önskvärda i en ny periodisering av den europeiska
kulturens historia», och han är ingalunda ensam i uppställandet av
detta krav. Emellertid röra vi oss numera hellre med »riktningar» än
med kronologiskt begränsade perioder, och desto viktigare är att
någorlunda bestämt karakterisera och avgränsa de förra. Det hade legat
nära till hands för doc. N. att benämna den strömning han skildrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
