Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Medeltid, renässans, klassicism. Av Otto Sylwan - Johan Nordström: Medeltid och renässans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den moderna kulturen. Skillnaden är, som vi skola se, egentligen blott
den, att medan Burckhardt förlägger revolutionen till Italien under dess
renässanstid, finner Nordström den ett par århundraden tidigare uti
Frankrike.
Denna sin positiva tes uppställer förf. också i inledningen: »Vad vi
lärt oss betrakta som den italienska renässansens stora insatser i
Västerlandets kultur, visar sig alltmer i väsentliga avseenden blott vara ett
fullföljande eller en av italiensk nationell egenart betingad omformning
av medeltida traditioner. Och dessa traditioner hade företrädesvis
utbildats i det nordalpinska Europa under det andra årtusendets första
århundraden inom den snart hela Västerlandet omspännande civilisation,
i vars skapande Frankrike haft den ärofullaste andelen». Man börjar
redan nu, heter det sedan, s. 373, »klart kunna skönja de mäktiga
konturerna av ett europeiskt kultursammanhang, inom vilket den italienska
renässansen blott ter sig som en sidoordnad, nationellt och kronologiskt
avgränsad utvecklingsform av ett större helt».
Vad doc. Nordström anför till stod för sin tes är — givetvis — till
stor del redan väl bekanta saker. Att det kom en flod från östern av
nya ting, nya ord, nya tankar, att på denna väg bekantskap med
antik filosofi vanns, att med hjälp av Aristoteles skolastiken, den kyrkliga
religionsfilosofien, byggde upp sitt system, att den övade tanken så
gick vidare och djärvt angrep just de kyrkliga dogmerna, detta och
mera därtill har i decennier kunnat inhämtas i de gängse handböckerna.
Det har också framhållits, att bredvid den i Paris härskande skolastiken
på andra orter, t. ex. i Orléans, uppstod en antikiserande humanism,
ehuru den förblev rätt undanskymd. På senaste tid har ett livligt intresse
ägnats åt klerkernas latinska världsliga diktning över huvud, och man
har vunnit en föreställning om vad denna betytt för den folkspråkiga
litteraturen, för de franska eposen och annat. Att t. ex. vagantlyriken
intet har med Italien att göra utan är nordalpinsk, det är ej heller
någon nyhet.
Som vittnesbörd om den allmänna uppfattningen kan man t. ex.
läsa följande uttalande av Schück, som dock håller fast vid
Burckhardt (Allmän litteraturhistoria III:5): »Även medeltiden har sin
renässans — 1100- och 1200-talen — då ett nytt, friskt liv
genomströmmar mänskligheten, likaledes under en viss påverkan från antiken.
Med Petrarca kommer blott en ny, stor renässansvåg, men därefter
sjunker vågkammen åter ned. Medeltiden återtar ånyo sitt välde över
världen, till dess att vid 1400-talets mitt högrenässansens flod bryter
fram. Men lika litet som antiken dött under medeltiden, lika litet
dog medeltiden under högrenässansen. Den lever hela tiden kvar såsom
en underströmning, får ett nytt liv i den protestantiska dogmatiken
och viker tillbaka först för upplysningstidevarvets nya flodvåg.»
Dessa erinringar avse givetvis icke att förringa värdet av doc.
Nordströms framställning. Hans sällsynta lärdom är väl dokumenterad, han
är gripen av sin uppgift, och han genomför den med styrka och bravur.
Det franska 1100-talet träder fram som ett ännu märkligare århundrade
än man hittills antagit. Hänförelsen är smittsam, men man undrar till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
