Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 25 febr. 1929 - Emigrationskonferensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
institut till hjälp för svenska utvandrare. I och för sig är det
otvivelaktigt ett berättigat krav att vi med intresse skola följa våra
utvandrade landsmäns öden, och även att vi i vissa fall måste vara
beredda att bistå dem. Och särskilt kan det synas riktigt och lämpligt
att med råd och upplysningar bistå dem som ämna utvandra. Det kan
emellertid icke förbises, att varje sådan verksamhet i och för sig
kommer att innebära en uppmuntran till utvandring; det kan ej undvikas,
hur mycket man än betonar vikten av att den bedrives »neutralt»,
sålunda varken uppmanar till eller avråder från emigration. Själva
dess existens innebär en sådan uppmuntran. Den måste därför, i den
mån den anses ofrånkomlig, ges en sådan form, att dess skadliga
verkningar bli så ringa som möjligt; och framför allt bör omfattningen
av verksamheten bli så begränsad som möjligt, något som ju också
ur finansiell och ekonomisk synpunkt måste vara ett conditio sine qua
non. Detta kan ej sägas vara fallet med de planer, som dryftades på
socialministerns emigrationskonferens, att med hjälp från industrien
eller andra privata källor upprätta något sorts institut eller byrå,
som skulle kunna giva hugade utvandringsspekulanter råd och
upplysningar och sedermera ta hand om dem i immigrationslandet. Blotta
tillvaron av en dylik institution — vilken väl f. ö. som alla andra
institutioner gärna vill se sin verksamhet så betydelsefull som möjligt och
helst växande — skulle utgöra en ständig emigrationsreklam. Särskilt
olämpligt måste det vara att, såsom även föreslagits, på något sätt häri
engagera det redan existerande Institutet för svensk utlandstjänst, vilket
har en uppgift av helt annan art att fylla.
Ser man på det praktiska behov, som föreligger, kräver det ej heller
en sådan apparat. Den allra största delen av vår utvandring, eller
omkring 9 000 av totalt omkring 11 000 utvandrare till utomeuropeiska
länder, går alltjämt till Förenta Staterna. Av de övriga gå de ojämförligt
flesta till Kanada — år 1927 utvandrade till Kanada 1 992 svenskar.
Det fåtal svenskar — omkring 200 om året! — som ge sig iväg på
äventyr till andra, mer eller mindre exotiska länder borde väl få göra
detta på egen risk. Att vi i Sverige skulle ha en bjudande skyldighet
att för deras räkning organisera någon större emigrationsapparat för
att lämna dessa utvandrare bistånd i annan mån än det som vårt lands
representanter i olika länder på vanligt sätt kunna skänka dem, torde
väl dock icke kunna anses vara fallet. Vad beträffar utvandringen till
Förenta Staterna sker den numera i sådana former — i de flesta fall
till släktingar och bekanta eller med deras råd och bistånd — att här
krävas alldeles icke några särskilda anordningar. De svårigheter, som
svenska emigranter till Förenta Staterna på senare tid varit utsatta
för, ha så gott som helt och hållet varit förknippade med den
amerikanska administrationen av immigrantkontrollen; och dessa synas ju nu
vara lättade så långt detta över huvud kan gå. I varje fall kunna vi i
Sverige ej göra något vidare åt den saken.
Återstår då utvandringen till Kanada och här föreligger onekligen
ett behov och ett krav på Sverige att tillse, att svenskar icke i onödan
kastas ut i lidanden och elände. Detta är icke minst fallet på grund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
