Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 25 febr. 1929 - Den spanska diktaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folkmeningen. Opinionen är visserligen i Spanien i allmänhet passiv till sin
karaktär och dess uttrycksmedel under diktaturen bundna i sin
rörelsefrihet, men samfällda iakttagelser bekräfta dock att något verkligt
missnöje med diktaturen icke är till finnandes inom folket i gemen.
Regimens fiender äro dels de avskedade parlamentarikerna och dessas
klientel, dels vissa tidigare privilegierade tjänste- och kårgrupper
(exempelvis artilleriets officerare), vilka av de Rivera underkastats en strängare
disciplin, och slutligen de revolutionärt genomsyrade delarna av
arbetarklassen. Dessa sistnämnda äro emellertid fiender till varje borgerlig
regim, och de kunna svårligen tänkas samverka med de övriga
missnöjda. I trots av den svaghet som ligger i det ständiga beroendet av
arméns pålitlighet kan därför diktaturens tillvaro knappast anses direkt
hotad.
Befrielsen från parlamentarismen i september 1923 hälsades med
oförställd glädje. Den s. k. folkrepresentationen visade sig vara till
ytterlighet impopulär. Spaniens både statsfinansiella och utrikespolitiska
läge var också vid tidpunkten i fråga i hög grad komprometterat. Det
allvarsamma kriget i Marocko pågick sedan två år utan nämnvärda
resultat. Regeringarnas och förvaltningssystemets oduglighet hade ställts
i en slående belysning. Avskaffandet av parlamentet och det därefter
följande rensandet av statsförvaltningen voro därför åtgärder som
hälsades med glädje av så gott som alla utom naturligtvis de direkt träffade.
Diktaturens fortsatta verksamhet har emellertid utvisat att
förändringen blivit — och måste bliva — långt mera djupgående än man från
början insett. Nu torde det vara tydligt, att den gamla parlamentariska
regimen aldrig kommer att återuppstå. Vad som kräves är något helt
annat. Insikten härom har emellertid först under verkets fortsättning
så småningom klarnat. De Riveras regim har nämligen aldrig haft
någon klart utbildad statsteori till ledstjärna. Den har i viss mån gått
fram på måfå, i varje fall helt inriktat sig på de sakliga uppgifterna och
på dagens bekymmer.
Vad som åstadkommits på olika gebit är emellertid synnerligen
erkännansvärt. Den finansiella och administrativa rensningen och
rekonstruktionen ha genomförts med kraft och målmedvetenhet. Det betänkliga
läget i Marokko har övervunnits — visserligen till stor del tack vare
franskt bistånd men även på grund av en klok taktik från den spanska
ledningens sida. Tanger-frågan har funnit en för Spanien
tillfredsställande lösning. Inrikespolitiska motiv framtvungo 1926 den något dubiösa
gesten att utträda ur Nationernas Förbund. Verkningarna av detta steg
äro emellertid nu övervunna. Spanien är åter i N. F., och dess
inflytande i den latinska världen — och framför allt i Sydamerika — synes
icke på mycket länge ha stått högre än nu. Spanien befinner sig alltså
i dag i ett otvivelaktigt bättre läge både inåt och utåt än fallet var vid
diktaturens tillblivelse för fem år sedan. Delvis är detta visserligen ett
resultat av gynnsamma ekonomiska och andra konjunkturer, men i
mycket tillkommer förtjänsten den politiska ledningen.
Primo de Riveras statsmannatyp uppvisar flera drag, som eljest pläga
betraktas som anglosaxiska snarare än latinska: kallblodighet parad med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
