Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 2
- Dagens frågor 25 febr. 1929
- Studenter och professorer
- Det svenska statsskicket i praktiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
censorer eller styrelser eller mecenater kringskurna akademiska lärare.
Men: liberté oblige. En hel del av de punkter studenterna dragit fram
i ljuset har under generationer varit överklagade och förlöjligade i det
privata utan att det blivit annorlunda, så att det är på tiden att
rättelse sker. Är det verkligen för djärvt att hoppas, att en reformation
skall framgå ur akademilärarnas egen mitt?
Det svenska statsskicket i praktiken.
Den allmänna uppfattningen i Sverige är
otvivelaktigt den att landet regeras »parlamentariskt».
Om innebörden härav råda emellertid de mest oklara meningar. Oftast
tänker man sig nog en regering tillkommen i enlighet med den »folkvalda»
kammarens önskningar — vare sig med egen majoritet i denna eller
icke — samt med uppgift och i huvudsak även förmåga att »leda
den politiska utvecklingen» i landet — som herr C. G. Ekman en gång
i ett fatalt ögonblick så stolt uttryckte sig.
Vore nu verkligheten sådan, skulle man med fog kunna benämna vårt
regeringssätt parlamentariskt. Men Sveriges levande statsskick är
ingalunda parlamentariskt. Det uppvisar i stället en underlig kombination
av ämbetsmannavälde och riksdagsvälde.
Statsförvaltningen och riksdagen äro vår författningshistorias
huvudmakter. Dessa båda ha alltid betytt mycket, stundom nästan allt.
Regeringen har aldrig varit stark, annat än då den dominerats av
konungamakten, i vilket läge det tidvis lyckats den att hålla både
ämbetsmän och riksdag i schack. Efter 1844 har emellertid
konungamakten i Sverige icke på detta sätt gjort sig gällande. Regeringens kurva
har sedan dess i stort sett oavlåtligt sjunkit. När en mäktig
partiledare i andra kammaren, greve Arvid Posse, år 1880 blev
statsminister, uttalades det ju från hans partis sida, att man »följde honom till
konseljdörren, men icke längre». När Karl Staaff i november 1905
bildade »Sveriges första parlamentariska ministär», trodde man att denna
princip — förnekelsen av all parlamentarism — skulle bli skrinlagd. I
själva verket är den alltjämt rådande. Den svenska riksdagens
traditioner ha visat sig långt starkare än de moderna och med läpparna
bekända politiska teorierna. Staaffs upprepade försök att fylla rollen av
en verklig parlamentarisk premierminister misslyckades. Ingen har
sedan dess vågat upptaga hans mantel.
Mot förvaltningen är regeringens makt ringa. Den svenska
statsförvaltningen har i de ministrarna icke underordnade centrala ämbetsverken —
en för Sverige egenartad organisation — egna fasta borgar.
Departementen och statsrådsberedningen äro ett centralt kansli, föga mer.
Besluten hos Kungl. Maj:t i statsrådet fattas i regel efter fixa administrativa
normer.
Mot riksdagen är regeringens ställning den, att regeringen i sin hand har
lagstiftnings- och budgetinitiativ — men knappast mera. Icke ens detta
är emellertid fullständigt. En riksdag kan väl tänkas på egen hand —
och utan att därför vilja regeringen till livs — mot dess önskan
genomdriva både ny lagstiftning och nya anslag. I fråga om större projekt blir
detta visserligen tekniskt omöjligt. Men viljan felas ingalunda. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Feb 26 19:03:20 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1929/0163.html
