Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 25 febr. 1929 - Studenter och professorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det nuvarande systemet och även allmänt utdömes i betänkandet. Men
det förefaller ej finnas någon starkare tro hos studenterna på
docenternas lämplighet som studieledare för de nykomna, och det är
förmodligen också riktigt, att åtminstone många docenter kommit för långt
från sina studentkamrater för att passa. Det är i och för sig skada,
ty det engelska studiesättets styrka ligger just på denna punkt:
användningen av »tutors», som gå igenom studenternas svårigheter med dem
eller — som en skämtsam men beundrande kanadensisk iakttagare,
Stephen Leacock (My Discovery of England), anmärkt — sitter och
röker in dem, så att när proceduren är färdig äro de likaså. Svårigheten
är emellertid ej lätt att avhjälpa, ty svenska docenter ägna sig vanligen
väsentligt mer åt sin vetenskap än deras engelska motsvarigheter,
och det skulle man minst av allt vilja ha ändrat. Men det gäller då
att finna andra lösningar, och alla de olika framkomna förslagen, om
medverkan från biblioteksutskott vid nationerna, amanuenser eller
seminariernas bibliotekarier, äro tänkvärda. Här är något att sätta in
sin strävan på, ty om det över huvud taget kommer att kräva
kostnader kunna de ej bli av någon nämnvärd storlek.
Av övriga önskemål är det ett som redan tillvunnit sig
avsevärt offentligt intresse, nämligen den fråga som i betänkandet kallas
riksgiltighet för betyg och varom alla sektioner bland studenterna äro
ense. Också där är det svårt att i motståndet se annat än den
obotfärdiges förhinder. När det i Tyskland är rent undantag att någon
student avlägger examen utan att ha studerat vid flera universitet,
inses det ej, varför motsvarande ordning i Sverige skulle vara
outförbar. Från ledande akademiska håll har planen också redan vunnit
anslutning — visserligen med några karakteristiska undantag — så att
här borde ett resultat icke vara långt borta.
Större betydelse än något enstaka reformförslag i studentbetänkandet
har emellertid dess allmänna prägel av vederhäftighet, saklighet,
måttfullhet, respekt för studiernas rätta uppgift och frånvaro av önskan
att bereda sig själv fördelar. Om de 66 Upsalastudenter och
-studentskor, som stå för detta betänkande, äro typiska för den svenska
studentvärlden som helhet, så är det ej stort skäl att misströsta om
den bildade klassens utveckling i Sverige.
I själva verket ge professorerna anledning till åtskilligt större undran.
Den utmärkte tyske historikern Friedrich Meinecke har en gång i en
uppsats berättat, att när han som ung professor i Freiburg försökte
ge sig in på de akademiska reformernas törnestig, så fick han det
svaret av en mer världserfaren kollega, att skråorganisationer aldrig
reformera sig själva och att universiteten äro typiska skråorganisationer.
Om det är sant, så slutar det naturligtvis som det har slutat med de
gamla skråorganisationerna, nämligen att det till sist kommer ett
ingripande utifrån, som gör slut på hela härligheten, d. v. s.
självständigheten. De svenska professorerna åtnjuta en frihet, som icke blott står
i den starkaste möjliga kontrast till den ställning, som alla andra
personer i offentlig tjänst i Sverige intaga, utan också gör dem helt
annorlunda gynnade än andra länders genom examenskommissioner och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
