Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Tio år efteråt. Av fil. d:r Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har det senaste året påfallande närmat sig Italien, och även i
Bulgarien uppges det italienska inflytandet vara i tillväxt.
Omtanken om Italiens intressen i östra Medelhavet spåras bland
flera andra drivfjädrar i det närmande, som pågår mellan
Mussolinis Italien och Kemal paschas Turkiet. Italien har för övrigt
gång efter annan på ett för Frankrike och Lilla Ententen oroande
sätt lagt i dagen sin sympati för Ungern, och i Rom torde man
ej ha något emot att de ungerska irredentakraven öka
Belgradregeringens många politiska bekymmer.
Bakom Mussolinis rätt trevande och oberäkneliga
utrikespolitik spåras som en underström hans och det italienska folkets
växande aversion mot Frankrike, en stämning, som avlockat en
skarpsynt amerikansk iakttagare, Frank H. Simonds, den
pessimistiska reflexionen, att »det italienska hatet mot Frankrike
överträffar allt som existerade i den vägen mellan vilka två folk som
helst år 1914». Italienarna tro verkligen på fullt allvar, att det
väsentligen var de som genom sin uthållighet avgjorde
världskrigets utgång till de allierades fördel samt att bundsförvanterna
vid fredsunderhandlingarna gjorde sitt värsta för att undanhålla
Italien segerns frukter. Dessa stämningar utgjorde på sin tid
bakgrunden till de desillusionerade italienska massornas
mottaglighet de första efterkrigsåren för bolsjevikernas
uppviglingsarbete, och de ha sedan kommit att färga fascisternas
utrikespolitik. Italienarna ha ej heller glömt, att Frankrike underlåtit att
inlösa löftena från 1915 om koloniala avträdelser åt Italien i
Centralafrika, och då Frankrike 1927 ingick ett vänskapsförbund
med Jugoslavien, uppfattades detta i Rom som ett försök att
försätta Italien i en farlig mellanställning mellan två fronter, i
viss mån liknande den Tyskland före världskriget intog mellan
Frankrike och Ryssland. Frankrikes förvärv av protektoratet
över Tunis 1881 drev ju på sin tid Italien in i
trippelalliansen, och för medborgarna i det tredje Rom te sig de franska
ämbetsmännen i Tunis närmast som främmande inkräktare på
det en gång av Rom erövrade Kartagos mark. Svärmiska
fascistynglingar, som minnas de lagrar Garibaldi vann genom sitt tåg
till Sicilien och d’Annunzio genom besittningstagandet av Fiume,
ha säkerligen drömt om ett liknande företag av frivilliga för
»återlösning av det italienska Nizza». För sådana
äventyrligheter står givetvis den italienska regeringen främmande, men
den strävar ivrigt att åt italienska nybyggare i Tunis förvärva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
