Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Cicero. Av S. Neander Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566 LITTERATUR
gonsin har skådat. I Rom tänkte icke någon på provinserna ur annan
synpunkt än på möjligheten av att kunna rikta sig på deras bekostnad,
och att det med den organisation, som bestod, någonsin skulle kunna
bli annorlunda, var otänkbart. Att av denna väldiga rövarstat skapa
ett rike blev möjligt endast för den som kunde göra slut på den
romerska republiken och införa en suverän styrelse, inför vilken alla:
aristokrater, proletärer och utsugare måste böja sig i lydnad. Det romerska
världsriket är därför icke bara de republikanska generalernas och
arméernas förtjänst utan framförallt Julius Caesars och hans efterföljares.
Att Cicero i det ögonblick, republiken ligger i dödsryckningarna,
framhåller dess statsform —• i visserligen förädlad och förskönad form —
som den ideala, vittnar bara om hur innerligen litet denne politiker
förstod sin tid och förutsättningarna för sin egen politiska verksamhet.
När Gaston Boissier — utan namns nämnelse — vänder sig mot
Mommsen och säger, att han själv vid bedömandet av en politiker litar
mera på en statsman än en tysk lärd, så är detta en spetsighet, vars udd
är ganska trubbig. Det praktfulla äreminne, som Mommsen i sin
romerska historia har rest över Gaius Julius Caesar består nämligen allt
fortfarande trots decennier av filologiska stormar och explosioner: och i
den mån den moderna forskningen har kunnat lämna ytterligare bidrag
till den Mommsenska karakteristiken, så ha dessa bidrag endast varit
ägnade att bestyrka riktigheten av Mommsens åsikt. Mommsens hårda
dom över Ciceros och hans vänners — Catos och Brutus’ —
oförnuftiga, halsstarriga och skrala politik består också allt fortfarande
oförändrad, och icke ens Gaston Boissiers snillrikhet räcker till för att få
denna dom hävd, även om han har rätt i att fördömelsen skulle kunna
formuleras i mildare uttryck.
Trots sin lilla fåfänga på området är det heller inte i skildringen av
den caesariska tidens politik, som Gaston Boissier har sin styrka. Hans
förmåga som historiker ligger nämligen på ett helt annat område, inom
vilket varken Mommsen eller någon annan av Tysklands stora
antik-hisloriker skulle kunna tävla med honom om hans obestridliga rangplats.
Boissiers styrka består i att skildra det lilla, som sker i det stora. Han
har läst, interpreterat och tillägnat sig varje rad, som Cicero har skrivit
—- hans rättegångstal, hans filosofiska och politiska skrifter och
framförallt allt hans brev — och det finns därför icke ett skrymsle i denna
människas själ, som har blivit honom förborgat. Boissiers kärleksfulla
omsorg om Ciceros eftermäle har också en annan förklaringsgrund.
Utan att han tydligen nämner det, har dock Cicero för Boissier blivit
en symbol för hans egen latinska ras med dess förtjänster och dess
begränsning: dess solljusa och flyktiga fantasi, dess klara och skarpa
huvud, intellektualismen, maligniteten och alla andra små älskvärda
svagheter.
Bland berömda antikhistoriker kommer Gaston Boissier alltid att
nämnas som en av de främsta, och hans huvudverk, Cicero och hans
vänner, kan allaredan nu betraktas som en klassisk bok. Bland alla de
moderna historiker, som ha försökt göra antiken levande för oss, finns
det nämligen ingen, som bringar oss i mera personlig, mänsklig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
