Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Cicero. Av S. Neander Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 565
till politiker under den upprörda tid som var hans. »Brutus’ anhängare
kalla honom pultron, och Caesars vänner en narr», säger Gaston Boissier.
Båda dessa omdömen äro tydligen för starka, men däremot är det sant
och visst, att han var svag, vankelmodig, obeslutsam, räddhågad,
skrytsam och kokett som en kvinna — allt egenskaper, som inte behöva vara
till hinders för en stor litteratör men som säkert göra en politiker
omöjlig. Det finns nämligen också säkert en framsida på denna medalj:
Cicero hade sålunda en ytterst lätt och livlig fantasi, som snabbt och
behändigt löpte över från det ena andens område till det andra; han
hade ett övermåttan stort intresse för sig själv och sina medmänniskor
och han är en god novellistisk observatör; han var desslikes en
välvillig och habil man, som önskade leva i fred med alla och hade goda
vänner inom alla politiska partier och i alla sociala skikt. För en politiker
i ett litet fredsälskande samhälle behöva dessa goda egenskaper inte
nödvändigtvis betyda fel, men i den stund världens öde avgöres med vapen,
måste säkert en man, som är disponerad på detta sätt, alltid komma till
korta. Cicero är närmast vad man skulle kunna kalla moderat och
liberal, han älskar koalitioner och den gyllene medelvägen — den aurea
mediocritas, som Horatius besjunger under Augustus’ lyckliga tidevarv,
då folk inte längre behövde befatta sig med politik. Ciceros fina och
habila natur förledde honom också till ett politiskt ståndpunktstagande,
som till slut bragte all världens olyckor och t. o. m. döden över hans
huvud. Genom sin smak för elegans och fina nöjen kände han sig
dragen till aristokratien, vars översitteri han dock hade svårt att förlika
sig med; han lierade sig emellertid med aristokraterna, och under de
sista åren av sitt liv är det denne småborgarson, som häftigast kämpar
för människorna av den klass, som dock innerst inne kunde tolerera
vilken som helst styrelse, som lämnade dem i besittning av deras goda
bord, luxuriösa båd, konstföremål och fiskdammar.
Den tredje saken av vikt för tillkomsten av en mans politiska
åskådning och följaktligen också av betydelse för den politiska roll, som han
kommer att spela, är enligt Gaston Boissiers ovan citerade yttrande
mannens egen politiska uppfattning. Cicero har själv nedlagt sina
åsikter om statslivet och dess organisation i en bok, som han med en av
Platon lånad rubrik har betitlat med namnet Staten. Cicero har
otvivelaktigt alltid tagit stort intryck av Platon i sin filosofi, men mellan
Platons visionära fantasier och Ciceros en smula snusförnuftiga
resonemang finns det åtminstone i tendensen ingenting gemensamt. Platons
stat är en profets och drömmares fantasi; Ciceros är däremot en
idealbild av den romerska republiken. Republiken på Ciceros tid var
nämligen långt ifrån ett ideal. Den romerska republiken var staden Rom,
och hela det övriga väldiga riket bestod av erövrade folk och
underkuvade provinser, vilka metodiskt och hårdhänt utnyttjades och utsögos
till huvudstadens favör. I huvudstaden stredo tre folkklasser om
makten och rätten att plundra världen: en numera något depraverad
aristokrati, ett hoprafsat, oförskämt och pockande proletariat, och till slut en
medelklass av köpmän och bankirer, de s. k. romerska riddarna, vilka
säkerligen utgjorde den mest hänsynslösa utsugarklass, som världen nå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
