Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Första kammar-frågan. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA KAMMAR-FRÅGAN 337
tagande ytterst naturligt. Riksdagshögern fann tydligen gällande
praxis vara en bättre garanti för Första kammarens kontinuitet
än de föreslagna rättsbestämmelserna, och den ogillade sålunda
regeringsförslaget i båda dess delar. Socialdemokraterna ansågo
sig i en befarad allians mellan regeringen och högern i
upplösningsfrågan ha fått en tillräcklig ursäkt att medverka till hela
propositionens fall, ehuru de samtidigt sade sig fasthålla vid sin
principståndpunkt om valbarhetsstreckets förkastlighet. Så off
rade socialdemokraterna den säkra möjligheten att stryka
val-barhetscensus för en — säkerligen obefogad — skräck för högerns
medgörlighet i frågan om Första kammarens upplöslighet.
Naturligtvis kan man också räkna med den möjligheten, att ledande
socialdemokrater funno det mera angeläget att bereda regeringen
ett eklatant nederlag än att avskaffa valbarhetscensus, som f. ö.
för en och annan socialdemokrat kanhända fungerar som
politisk livförsäkring. Regeringen förlorade sin proposition,
socialdemokratien förlorade ett tillfälle att genomföra en länge önskad
förändring — och högern fick som den ville.
Denna historia kunde onekligen giva anledning till vissa
reflexioner kring det svenska regeringsproblemet. Man kunde också
fråga sig, vad ministären Ekman hade för motiv, då den lade
fram ett förslag till revision av upplösningsprerogativet, ett
förslag, som i så ringa grad syntes ha några utsikter att vinna
riksdagens bifall. Regeringen hade redan på förhand från
auktoritativt håll inom den svenska riksdagshögern blivit underrättad om
partiets avvisande ställning. Någon förhoppning om anslutning
från socialdemokraterna kunde regeringen väl knappast hysa i
denna fråga. En enda konsekvens kan man emellertid räkna
med, sedan detta förslag framlagts: det bör vara svårt för en
frisinnad regering att upplösa Första kammaren på andra
villkor än dem, som i årets proposition angivits. Men frestelserna
därtill äro väl icke heller så stora, åtminstone icke för närvarande.
De liberala reservanterna bland Förstakammar-sakkunniga
förde i sin intresseväckande utredning fram tvenne andra
uppslag till diskussion. De föreslogo så till vida en återgång till de
Geers system, att endast kommunala självstyrelseorgan skulle
ingå i de valkorporationer, som skulle välja riksdagsmän till
Första kammaren. De särskilda elektorsförsamlingar utan
sammanhang med den kommunala förvaltningen, som tillkommo
genom urtimauppgörelsen 1918, skulle alltså bortfalla. De fore-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
