Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Första kammar-frågan. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336 GEORG ANDRÉN
beslut. Detta förslag var ägnat att göra upplösningsprerogativet
alltför lätt tillgängligt. För närvarande sakna vi visserligen all
formell begränsning av upplösningsinstituet, men samtidigt ha
vi — inom ramen av nuvarande bestämmelser — en praxis att
bygga på, som reserverar upplösningen av Första kammaren till
ytterst sällsynta undantagsfall. Denna praxis skulle måhända
förlora sin politiska betydelse, öm man genom en revision av
gällande rätt fick alltför vida gränser för den rättsligt tillåtna
upplösningen. I stället för en gammal praxis, som satte snäva
gränser, skulle man få en ny rätt, som gav ett alltför fritt
utrymme åt missbruk av upplösningsprerogativet.
Justitieministern godkände icke heller de överdrivet ängsliga
hänsyn, som dikterat detta förslag, utan ansåg i sitt yttrande till
statsrådsprotokollet, att »det principiellt riktiga är att göra
kammaren oupplöslig och från oupplösligheten endast medgiva
sådana undantag, som kunna finnas påkallade» (K. prop. 1928,
nr 183, s. 10). Frågan reducerades alltså till denna: vilka
undantag kunna vara påkallade? Regeringen begränsade
upplösningsinstitutet dels genom att fordra, att nyval till Andra kammaren
skulle ha förekommit mellan de båda beslutskonflikter, som
föranleda upplösning av Första kammaren, dels genom att
undantaga de frågor, som kunna finna sin lösning genom gemensam
votering, från de ärenden, som skulle bilda grundval för en
upplösning. Det kan ju icke förnekas, att regeringens förslag bjöd
ett starkare värn för Första kammarens kontinuitet än de liberala
reservanternas bland Förstakammar-sakkunniga.
Regeringens bud i Förstakammar-frågan vid årets riksdag
innebar alltså dels en vidgad valbarhet, dels ett begränsat
upplösningsinstitut. Kompensationspolitiken hade här lett till ett resultat,
som från den politiska logikens synpunkter knappast kunde
betraktas som fullt tillfredsställande. Redan strax efter
propositionens framläggande uttalades misstankar om att regeringen
avsåg att demonstrera vågmästarepolitikens frukbarhet genom att
engagera båda de stora ytterpartierna för sin proposition,
socialdemokratien för valbarhetsstreckets avveckling, högern för
upplösningsinstitutets reglering. Vid utskottsbehandlingen höjdes
också från de båda partier, som sålunda skulle spännas för
regeringens triumfvagn, kravet på »rent bord». Från skilda
utgångspunkter förenades K. U:s höger och socialdemokrati om ett
avslag å regeringens proposition. För högern var detta ställnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
