Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Lärorika rådsförhandlingar i Genève. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÄRORIKA RADSFÖRHANDLINGAR I GENEVE 185
Titulescu hade ännu den 8 mars i självsäkra tonfall skildrat
sig och Apponyi såsom två intransigenta män, han själv
»in-transigent i sin trofasthet mot Nationernas förbund», Apponyi
intransigent i sin »obstruktion» mot denna imponerande
församlings enhälliga domslut. Dagen därpå mötte honom en
obehaglig överraskning. Det höga rådet hade i sin iver att få slut
på den besvärliga tvisten företagit en veritabel kovändning och
föreslog nu en lösning, som hade vida mera gemensamt med
Apponyis förslag än med de beryktade, av Titulescu nästan
tillbedda tre septembergrundsatserna. Sir Austen Chamberlain
motiverade den nya kursen med en kort erinran om det dryga
ansvar, som vilade både på parterna och rådet, om tvistefrågan
lämnades orörd, och han skisserade därpå sitt nya
medlingsförslag. Där var ej längre tal om de tre principerna, och rådet
skulle ej nöja sig med att utse en suppleantdomare, utan helt
enkelt förstärka domstolen med två nya neutrala domare,
varjämte den rumänske domaren skulle återinträda. Chamberlain
uppmanade nu sina rådskolleger att yttra sig om det nya
förslaget, innan det formellt framlades. Naturligtvis hade det
framgått ur privata överläggningar inom den allra innersta kretsen,
och det innebar därför inga överraskningar för debattens förste
talare, Briand. Dennes tal innehöll ej mycket om parternas
ståndpunkt i realitetsfrågan, men var av desto större intresse
för vår kunskap om rådets allmänna metoder vid behandling
av tvister mellan stater av andra rangen.
Briand började med att mot Apponyi hävda rådets rätt att
»uttala sig i en affär som denna». Det uppträdde här som
»högsta uttrycket för den mellanfolkliga solidaritetens anda»
och skulle nog kunna iinna en rimlig lösning, som tryggade
freden utan att kränka skiljedomsidén. Apponyi hade klagat
över de små nationernas hårda öde att få böja sig för de stora,
Briand åter sökte med vanlig vältalighet (men knappast riktigt
övertygande kraft i de valda exemplen) uppvisa, hurusom just
förbundet vore rätta hemvistet för jämlikheten mellan nationerna.
De stora nationerna sökte ej böja de små, men de vädjade till
dessas plikt och samvete och bådo dem tänka efter, om man
ej förbytte sin svaghet i tyranni genom att begagna denna
svaghet till att permanisera farliga tvistefrågor mellan nationerna.
»De måste säga sig själva, att de absoluta, intransigenta teserna
utan prutmån ej längre äro de moderna teserna och att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
