Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Arbetsfreden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBETSFREDEN 175
och som synes på ett ödesdigert sätt ha stelnat till i sina
arbetsformer.
Mot ingripanden från statens sida utöver
förlikningsförfa-randet ha och kunna alltjämt förvisso goda skäl anföras. De
gälla främst konsekvenserna av en statlig reglering av
arbetslöner och övriga arbetsvillkor, där erfarenheten lär att svåra
misstag kunna begås, samt svårigheten för staten att få dylika
beslut respekterade och genomförda och de faror för statens
auktoritet som härav kunna följa.
Men också det nuvarande systemet för sannerligen ej till
någon rationell reglering av lönenivån — arbetslöshet,
orättvisor och brist på ekonomi med våra produktiva resurser äro
tvärtom det vanliga resultatet av maktfaktorernas spel på den
allt annat än fria arbetsmarknaden i vårt moderna samhälle.
Och även om staten skulle befinnas ej böra ta på sig vådorna
av den obligatoriska skiljedomen på den industriella
arbetsmarknaden, återstå ju åtskilliga andra medel. Ett av dem
som ännu ej alls prövats i vårt land är, att innan en konflikt
av större omfattning eller betydelse finge utbryta, åtminstone
en auktoritativ undersökning av läget gjordes av praktiskt och
teoretiskt förfarna experter, vilken kunde tjäna som ledning
för allmänna opinionen och kanske också direkt för parterna
— ehuru man sannerligen ej får överskatta de rationella
motivens folkpsykologiska betydelse, i synnerhet ej vid
arbets-konflikter. Den förlikningsinstitution, som nu utgör den enda
formen för statens ingripande i arbetskonflikter i vårt land, är
ju i så måtto att förlikna vid rättvisans gudinna, att den ifråga
om sakliga hänsyn är fullständigt blind och därför icke alls
ägnar sig att leda de krafter, som behärska och utlösas av
den allmänna opinionen och som icke äro att förakta — icke
ens av de krigförande på arbetsmarknaden. I andra länder
ha ju dylika och liknande medel anlitats icke utan framgång.
Skall det nya feodalsystem, som uppvuxit på arbetsmarknaden,
i någon mån kunna bringas från det organiserade vanvettets
väg, så blir det nödvändigt att med största omsorg söka
framkalla, understödja och vägleda alla de samhällskrafter, som
kunna tänkas vara möjliga att mobilisera i en förnuftig riktning.
Den sidan av arbetsfredens problem synes emellertid ej i
någon vidsträcktare mån ha kunnat påräkna den nuvarande
regeringens intresse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
