Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Gränsläggningen Finland—Ryssland 1921. Av Ragnar Numelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 151
Nordisk Tidskrift 1927, sid. 451 ff.). Genom Dorpatfreden med
Ryssland 1920 övertog Finland det s. k. Petsamo-området vid Ishavet,
varigenom riksgränserna mot Norge och Ryssland förlängdes. Den
nya gränsen mot Ryssland uppgicks och fastställdes sommaren 1921,
Ordföranden i den finska delegationen professor I. Bonsdorff, chef för
geodetiska institutet i Helsingfors, och lantmäteriingenjör A. A.
Gustafsson ha nyligen om denna gränsgång utgivit ett arbete, som med
tanke på de säregna naturförhållanden kommissionen hade att arbeta
i och svårigheterna att komma överens med motparten bör kunna
påräkna ett visst intresse även utom Finland. Ett utförligt tyskt referat
tjänar härvid som god vägledning för skandinavisk publik.
Det område gränsen omfattar var vid tidpunkten för
Petsamo-om-rådets övergång till Finland kartografiskt knappast upptaget; de fåtaliga
•översiktskartor som funnos kunde icke komma i fråga för ett
detaljarbete. Varken trianguleringar eller astronomiska ortsbestämningar
förelågo. På Fiskarhalvön var det lättare att bestämma gränsen, men
den över tjugo mil långa sträckningen från näset vid Ishavet till
Korvatunturi, där den gamla gränsen slutade, fordrade fullständiga
ny-mätningar. Det säkraste sättet att fastställa gränsen hade självfallet
varit att triangulera gränsområdet, men den knappa tiden för
gränsgången — i dessa nordliga trakter kunde man endast räkna med c:a
åttio arbetsdagar om året — medgav det icke. Det gällde alltså att
säkrast möjligt bestämma de astronomiska koordinaterna för
ändpunkterna och därav beräkna den mellanliggande linjen.
I april 1921 sammanträffade de båda delegationerna i Leningrad för
att överenskomma om inspektionen och i samband därmed stående
sommararbeten. De astronomiska bestämningarna gjordes redan under
våren av tjänstemän vid finska geodetiska institutet, och under
försommaren utfördes dessutom trianguleringar på Fiskarhalvön.
Den 20 juni skulle den samlade kommissionen sammanträffa å
Fiskarhalvöns nordligaste punkt. Finlands delegation anlände hit redan
en dag före utsatt tid, välrustad: den tekniska personalen räknade nio
man med läkare och kock, den övriga personalen — medhjälpare,
bärare etc. — fyrtiosex man. Proviantdepoter hade tidigare sänts till
olika platser vid gränsen. Det skulle ej heller vara tekniska
svårigheter som vållade de största vanskligheterna, utan samarbetet med
den ryska delegationen. Prof. Bonsdorffs redogörelse härför är livfull,
ställvis till och med spännande, men allt igenom saklig.
På den överenskomna mötesdagen hördes inga ryska medlemmar av.
Den Bonsdorffska delegationen väntade en vecka, men, enär ej ens då
några ryska gränsgångsdelegerade visade sig, påbörjade Bonsdorff och
hans män, i överensstämmelse med beslut i Leningrad,
gränsuppgången. Den 3 juli nådde meddelandet, att ryssarna anlänt till den
plats därifrån gränsgången begynts, men att de ej ämnade godkänna
den nu markerade sträckan utan påyrkade förändringar.
Differenserna härledde sig av ett felorienterat ryskt sjökort.
Efter längre förhandlingar beslöts den 10 juli, att den första sträckan
av gränsen tillsvidare skulle lämnas öppen och arbetena gemensamt
11. Svensk Tidskrift 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
