Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Moderna kommunikationsmedel på klassisk mark. Av Natan Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERNA KOiMMUNIKATIONSMEDEL PÅ KLASSISK MARK 123
Jag tror, att jag nu haft i åtanke alla de medel, varav den
grekiska trafiken betjänar sig. Visserligen kunde även omtalas,
att där finns en flyg-förbindelse mellan Brindisi och Pireus,
men den är italiensk. Och i sommar har havets sommarblanka
spegel börjat sargas av ett nytt slags båtar: fiskebåtar, i vilka
man inmonterat en — bilmotor! I fråga om alla dessa olika
medel att förbinda landets många splittrade delar tror jag, att
man till grekernas tröst måste tillstå, att de göra så gott de
kunna och att det kunde vara långt värre. Detta kan
näppeligen sägas om de ideella kommunikationsmedlen post, telegraf
och telefon.
Grekerna ha alltid hållit eufemien högt i ära. Det gjorde de
gamle, och de nu levande ha ej lagt bort det. Se t. ex. på
deras ortnam. Postverket i Grekland bär det fina namnet
tae-hydromion — det betyder snabblöperi, kurirverk e. d. Intet namn
kan vara mera paradoxalt. Jag kunde ge eit helt berg av
exempel på hur illa det namnet passar men inskränker mig till att
nämna blott ett: ett brev från Stockholm till Athen tager 5, högst
6 dagar. Själv har jag väntat på ett rek. från Athen till
Kopa-naki — en station i Messenien, jämnt en dagsresa från Athen —
i 16 dagar! Man hade telegraferat till mig från Athen, att det
var avsänt, och jag beräknade 2, högst 3 dagar för det. När
jag väntat en vecka, blev jag otålig och började göra
efterforskningar på diverse postkontor i omnejden. Nej, där hade intet
rek. till mig passerat. Jag hade sånär uppgett hoppet, när jag
en dag helt tillfälligtvis stötte på en lantbrevbärare, som jag i
fjol träffat många gånger, när han stövlade kring mellan byarna
i bergen med sin väska och sitt posthorn. Han visade ett
ovanligt förnöjt anlete, när han fick se mig. »Det var minsann tur,
att jag träffade dig ! Jag har länge haft ett brev till dig, som
jag till slut inte visste, var jag skulle göra av». — »Men vid
den helige Karålambos! Det måste vara adresserat till
Kopa-iiaki? Varför har du det, och varför ligger det inte i Kopanaki?» —
»Jo jag kände ju till dig och menade, att någon gång måste
jag ju råka dig!» Där var nu ingenting att göra eller säga.
Dessa människor ha inga begrepp om att man ibland kan ha
bråttom. Därför tog jag Gud i hågen och traskade upp till
hans lilla stuga, mitt i middagshettan, flera timmars väg upp i
bergen. Själv kunde han ej gå, och f. ö. visste jag ju ej, om
han skulle komina igen den dagen eller ens de närmaste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
