Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Svensk folkminnesforskning och dess nutidsläge. Av Hilding Celander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK FOLKMINNESFORSKNING OCH DESS NUTIDSLÄGE 101
orn, inskränka sig dock för var och en av dessa till en
föreståndare och en amanuens. (För den senare förutsattes f. ö. icke
nödvändigt fast anställning.) Kan man gärna tänka sig en mindre
personalutrustning för forskningsinstitut med så omfattande
praktiska arbetsuppgifter, som det här är fråga om?
Dessutom är att märka, att, såsom redan nämnts, »årliga
anslag av statsmedel» ända sedan år 1913 ha utgått för ett av de
ifrågavarande folkminnesinstituteii, Hyltén-Cavallius-stiftelsen vid
Lunds universitet. Finns det nu någon rimlig grund, varför denna
institution ens a m’skall vara utrustad med sådant anslag? Är
inte den vetenskapliga, systematiska ledningen av
folkminnesforskningen i det övriga Sverige en lika angelägen sak, som
beträffande de sydsvenska landskapen?
Vad striden innerst gäller är alltså detta: skall det alltjämt
förvägras den svenska folkminnesforskningens män varje
möjlighet att odelat och på allvar ägna sig åt sitt värv?
Oumbärligheten av deras insatser erkännes numera oomstritt — i teorien.
Men i praktiken vill man avspisa dem med tillfälliga anslag av
lotterimedel! Vilken forskning kan värdigt fullgöra sin insats
under sådana arbetsvillkor? Och här gäller det en länge och
ödesdigert försummad forskningsgren, som till på köpet också
nu — eller aldrig — har att lösa en praktisk forskningsuppgift,
vars omfattning är lika stor som dess nationella betydelse.
»Oenigheten — eller man skulle rent av kunna säga
avog-heten», som det talades om i 1919 års riksdagsmotion, skulle
således också denna gång sticka upp huvudet. Emellertid är det
frågan om inte den svenska folkminnesforskningens sak har en
ännu värre fiende. Det är likgiltigheten. Den indolens, som
Artur Hazelius ibland bittert klagade över hos sitt kära svenska
folk, men som hans okuvliga eldhåg dock lyckades besegra inom
ett område, den tycks vara fullständigt oövervinnelig beträffande
det andliga fädernearv, som inte kan ställas ut att beskådas som
kuriosa i några museimontrer, utan fordrar en smula fantasi för
att överhuvud upptäckas. Den är den sannskyldiga Böjgen, som
står för alla slag — som finns överallt och ingenstädes.
Den möter oss bl. a. som ett töcknigt tomrum i årets
statsverksproposition. Den nuvarande ecklesiastikministern har icke
funnit skäl att på sin huvudtitel i årets statsverksproposition
äska något anslag åt organen för svensk folkminnesforskning,
vare sig de i fjolårets petition åsyftade eller Nordiska Museets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
