Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Svensk folkminnesforskning och dess nutidsläge. Av Hilding Celander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 HILDING CELANDER
senare frågan kan omedelbart och obetingat besvaras med nej.
Vi stå inte till svars för denna vanvård av ett fädernearv, som
bl. a. i sig innesluter den djupaste bottenmyllan för all svensk
kulturutveckling.
Det behövde inte heller vara så, att Sverige på detta område
står »sist i ledet». Det har inte alltid varit så. Den historiska
och särskilt den kulturhistoriska forskningens pånyttfödelse
genom 1800-talets romantiska och götiska strömning gav allt ifrån
begynnelsen rika skördar också av andliga fornminnen. I en
programuppsats av L. F. Rääf i Iduna år 1814 betecknas rent
av »folkets poesi, historia, myter, fester och naturfilosofi» som
»kanske den viktigaste delen av våra antikviteter, såväl för
historien som för sitt inflytande på nationens lynne».
Man omsatte också denna åsikt i handling: Rääf själv genom
mångsidigt och grundligt utforskande av sin östgötska hembygds
traditioner, Geijer och Afzelius (och senare Arwidsson) genom
samlingen av svenska folkvisor o. s. v. Erinrar man sig sedan,
hur detta verk fortsattes på bredaste grundval av Richard
Dybeck i tidskriften Runa, och senare av G. O. Hyltén-Cavallius
i hans »småländska Edda» Värend och Virdarna liksom i hans
sågo- och vissamlingar, — för att nu bara nämna de främsta
namnen — så kan man tryggt påstå, att vårt land ännu efter
1800-talets mitt knappast behövde rädas för en jämförelse med
vad våra grannländer presterat.
Men i ett avseende intog Sverige en undantagsställning bland
Nordens folk. Vår folkliga traditionsskatt gav aldrig hos oss
upphov till någon mera djupgående nationell väckelse, såsom
fallet blev i Finland med Kalevalasångerna, i Norge med den
av Ivar Aasen och Landstad, Jörgen Moe och Asbjörnsen
återuppväckta folkdiktningen, som blev »grobunden» för hela det
nationella kulturlivet. — Det är väl ingen tillfällighet att också
hos oss det var folkminnessamlaren Richard Dybeck (själv
utlämnad åt glömska och likgiltighet), som skänkte oss den sång,
som senare blev den svenska folksången, det samlande
uttrycket för vårt folks tro på sig själv: »Jag vet att du är och du
blir vad du var». Och på en punkt fick Richard Dybecks
outsläckliga entusiasm också ett omedelbart återsvar: folkmusikens
toner blevo verkligen levande på nytt, och de gåvo också sin
klangfärg åt våra första nationella tonskapelser, i August
Södermans verk. Men annars är det i Sverige förunderligt tyst och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
