Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 12 dec. 1927 - Edward VII och unionskrisen 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 579
norska regeringen, som låter förstå, att prins Karl måste ta ledningen i
förhandlingarna, annars förfaller anbudet om kronan, bringar saken till
sin spets. Om denna antydan sättes i verket, skulle prins Karl försättas
i en nästan löjlig situation, och detta skulle bli mycket kännbart för
konungen av England». Det gällde att undvika en dylik déconfiture.
Den svenska planen gick som bekant ut på att något erkännande
av Norges frihetsförklaring icke kunde komma i fråga, förrän
överenskommelse träffats om villkoren för en unionsupplösning. Även om
det jämförelsevis tidigt var klart, att Sverige icke skulle sätta sig emot
Norges önskan att bli en fullt självständig stat, även om ett förslag
om en Bernadottesk sekundogenitur tämligen allmänt ansågs utesluten,
var det en direkt utmaning mot Sverige att, så som konung Edward
gjorde, söka forcera fram den ännu icke lediga norska tronens
återbesättande. Konung Kristian och prinsen själv intogo den fullt
lojala positionen att icke ge sitt samtycke, förrän svenske konungen
löst alla sina förbindelser med Norge. Detta skedde icke förrän den
26 okt. Konung Edward ville, som nämnts, skicka i väg sin måg redan
i juli, och i början av augusti sände han nya påminnelser med tillägget:
»Det tjänar ingenting till att vänta på Sverige».
Av den framställning, som Lee ger av ifrågavarande händelser, synes
framgå, att konung Edward åtminstone till en början var mycket
ensidigt orienterad. Hans främsta informationskälla var ministern i
Köpenhamn Alan Johnstone, och denne var i sin tur starkt påverkad av
baron Wedel-Jarlsberg, vilken nu fungerade som norska provisoriska
regeringens diplomatiska ombud i Köpenhamn. Wedel drevs av stark
personlig ärelystnad. Han ville framträda såsom kungamakare på egen
hand och påtruga sitt ännu villrådiga folk en konung, som skulle kunna
taga ledningen (naturligtvis genom Wedel) över frihetsrörelsen och föra
den till målet. Detta var något förmer än att blott och bart ledsaga en
i laga ordning vald härskare till sitt honom förutan frigjorda folk.
Därför var han angelägen att förmå prins Karl att opåkallat resa till
Norge så fort som möjligt och själv slå ett slag för sin kandidatur.
Därför sökte han skrämma honom med republiken eller hotade honom
med att anbudet skulle överflyttas till någon annan. Konung Edward
trodde härpå. Den 11 aug. skrev han till prinsen: »Ögonblicket har
nu kommit för dig att handla eller också förlora Norges krona.....
Jag anbefaller dig att genast resa till Norge, med eller utan danska
regeringens samtycke, och hjälpa till vid förhandlingarna mellan de två
länderna». Om norsk inverkan på konung Edward då vittnar, även
ett brev två dagar senare till svenske kronprinsen, vari han hänvisar till
norska provisoriska regeringens uppfattning, att »förhandlingarna icke
synas leda till ett tillfredsställande resultat, om icke Karl av Danmark
tillåtes taga ledande del i dem» och för egen del säger, att »det finns
åtskilligt som talar för att låta norska regeringen associera Karl med
sig på detta jämförelsevis tidiga stadium av förhandlingarna». Han
finner vidare, att Karls ställning icke skulle bli mera »irregular» än
den nuvarande norska regeringens men »leda till ett hastigt slut på
den övergångsperiod, som orsakar så mycken oro för närvarande».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
