Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 12 dec. 1927 - Politisk porträttkonst - Edward VII och unionskrisen 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 577
mest glädjande företeelse, som på länge mött inom vår politiska
litteratur. Förf. äger ett hos oss alltför sällsynt intresse för
personligheten, för verkligheten bakom fasaden; han har — särskilt i en rad
olika tidningsartiklar, som ännu ej publicerats i bokform — visat
förmågan att tränga djupt i sin analys, och han har tydligen
kuraget att fritt utsäga sin mening, även när den strider mot kanoniska
satser. I vår tid mer än någonsin göres behov av sådana granskare.
Skulle domen ibland icke bli alldeles välmotiverad, porträttet icke
lyckas rätt träffa dragen, är det svagheter, som kunna rättas. Att
väcka intresset och skärpa den kritiska blicken är en god
fostrar-gärning.
Vid det tysk-ryska kejsarmöte, som ägde rum i
finska skärgården i slutet av juli 1905 och som
blivit särskilt beryktat genom det då avslutade, fast sedan aldrig
ratificerade Björkö fördraget, berättade kejsar Wilhelm en anekdot om
konung Oskar II, som han nyss träffat i Gävle. På tal om den då
aktuella norska frågan hade den svenske konungen sagt, att det stod
Tyskland fritt att besätta Bergen och att England i så fall kunde taga
för sig Kristiansand. Det var säkerligen icke konung Oskars mening,
att detta yttrande skulle fattas efter bokstaven. Men han berörde
därmed något, som under normala förhållanden sannolikt icke skulle
ha saknat betydelse för unionskrisens avveckling. Inför den
förskjutning i läget i norra Europa, som unionsupplösningen innebar, kunde
stormakterna, i främsta rummet England och Tyskland, icke stå
likgiltiga. Den senare rivaliteten mellan dessa båda länder var
visserligen då ännu icke så starkt utpräglad. Men de första tecknen till en
allvarlig motsättning hade börjat framträda, och den Marockokris, som
upptog stormaktspolitiken just året 1905, visade för första gången, att
den året förut ingångna fransk-engelska ententen i sig innebar fröet
till den sedan så ödesdigra fiendskapen mellan England och Tyskland.
Spår av denna rivalitet skönjas även i den svensk-norska unionskrisens
historia. Både England och Tyskland voro intresserade av att få
inflytande över den nya regimen i Norge. Men båda makterna iakttogo
stor försiktighet, när det gällde att praktiskt tillgodose sina intressen.
En av orsakerna härtill var utan tvivel den, att båda voro mera upptagna
av de större perspektiv, som den pågående Marockokrisen öppnade.
En viss avspänning i denna hade visserligen inträffat, då franske
utrikesministern Delcassés avgång i juni gav övertag åt en mera moderat
riktning inom den franska politiken. Men läget var alltjämt allvarligt,
i synnerhet som England visade sig oväntat starkt benäget att stödja
Frankrike. Vad Ryssland beträffar, hindrades det av kriget med Japan
och inre oroligheter från att ägna annat än åskådarens uppmärksamhet
åt vad som försiggick hos dess grannar på den skandinaviska halvön.
Tsar Nikolaj var mest ängslig för att Norge skulle bli en republik.
Hans omsorger om den monarkiska idén voro just vid denna tid
särskilt framträdande, enär den pågående ryska revolutionen framkallade
olycksbådande perspektiv. Brevväxlingen mellan kejsar Wilhelm och
Edward VII oeh
unionskrisen 1905.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
