Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 12 dec. 1927 - Politisk porträttkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576 DAGENS FRÅGOR
vad han anser om dem, icke vad den s. k. allmänna meningen
föreskriver. Om han så till på köpet med dr Hagberg finner en
tydlig tillfredsställelse i att möblera om i porträttgalleriet och låta
de undanskuffade bilderna komma till heders samt under ny
belysning, då är han i varje fall förtjänt av verklig uppmärksamhet.
Nu kan det nog ifrågasättas, om de teckningar, vilka sammanförts
under titeln »världens barn», helt motsvara kritikens hittills något
superlativa lovord. De äro i allmänhet gjorda med en formell talang,
vilken av en anmälare ganska träffande jämförts med Zorns
porträttkonst. I raska, säkert dragna linjer ges personlighetens
huvudkonturer och några skickligt valda yttre omständigheter skänka bilden
nödig bakgrund. Så etsa sig porträtten ovillkorligen fast i minnet,
men läsaren får därvid mera ett intryck av porträttörens ypperliga
teknik än av de tecknade förebilderna. Det är dock så, att flertalet
ur den kategori, som angivits i boktiteln, inte precis varit eller äro
starkt utpräglade och till huvuddragen lätt fångade personligheter.
För en så rätkluven viljemänniska som lord Fisher eller en så
markerad modern lyckoriddare som lord Birkenhead, måhända även för
en politisk komet som Randolph Churchill, synes metoden väl
användbar. Om förf. jämväl lyckats med teckningen av Lloyd George,
beror nog det till god del därpå, att han där gått utanför sin vanliga
ram samt låtit tid och omständigheter få vidare utrymme än eljest.
Detsamma gäller porträttet av drottning Victoria, hon lika enkel och
onyanserad som Lloyd George tett sig motsägelsefylld; för båda måste
därför en snabbt skizzerad bild bliva alltför litet sägande. I andra
fall såsom vid Marlborough, Winston Churchill och kejsar Wilhelm
äro linjerna så starkt förenklade, att bilden på sin höjd blivit en
sil-houett, kanske ibland snarast en karikatyr.
Tysken Emil Ludwig har som bekant firat en sällsynt triumf med
sin bok om kejsar Wilhelm, där han söker nyckeln till kejsarens
personlighet i dennes lama arm. Det behöver knappt sägas, att dr Hagberg
har för god psykologisk blick för att offra åt den sortens
kvasi-spiri-tuella konstruktioner. Däremot frestas han ibland att söka historiska
sammanhang, vilka näppeligen tåla kritik. När han gör drottning
Victoria och prinsen av Wales (Edward VII) till Bismarcks verkliga
besegrare och upphovet till hans fall, torde han otvivelaktigt ha rätt
beträffande deras önskningar men lika otvivelaktigt galet i fråga om
dessas effektivitet. Härmed är nog berörd den egentliga svagheten i
dessa porträttskildringar: men of action måste ses i deras gärningar,
men detta kräver ett fylligare sammanhang än som medgivits i dessa
litterära porträttbilder. Att i förbigående och närmast som
korolla-rium av andra skildringar söka ge besked om en så djupt gående
kris som Bismarcks avgång, det är alltför djärvt för att lyckas. Inte
heller är tesen om Marlborough som allenast Sarah Jennings
färgbärande riddare användbar annat än som ett bidrag till den frejdade
hertigens karaktäristik, ett bidrag att diskutera vid sidan av de rika
upplysningarna om tidens förvirrade partispel.
Men med sina brister är dr Hagbergs essaysamling kanske den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
