Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Plutarkhos på svenska. Av Bror Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 561
sysselsatt med författarskap och praktisk verksamhet till medborgarnas
tjänst; endast ett par gånger lämnade han sin hemort för en längre
tid och uppehöll sig i Rom, där han knöt många vänskapsband med
förnäma romare, framför allt Sosius Senecio, som han tillägnat flera
av sina skrifter. Men betydelsefullare var, att han här fick
impulserna till vad han fattade som en del av sitt livsmål: att förhjälpa
de omaka syskonen Hellas och Rom till ömsesidig förståelse.
Först skildrar Plutarkhos en grek och därefter en romare: den
som har sin Cornelius Nepos i minnet finner utan vidare att
Plutarkhos härutinnan följt ett antikt bruk. Ibland låter han
biografiparen föregås av en inledning, såsom fallet är med biografiparet
Demosthenes—Cicero i det här föreliggande urvalet. Plutarkhos har
härmed angivit det ena syftet med sina biografier: nämligen att visa, att
Hellas kan peka på en jämbördig pendang till Roms stormän och
att göra dessa bekanta för en grekisk allmänhet. Redan detta och
än mer sättet, på vilket det sker visar, hur sällsynt och egenartat fri
Plutarkhos var från nationalhat mot det folk, som underkuvat hans.
Icke minst härigenom väcka i våra dagar hans biografier till
eftertanke.
Plutarkhos hade också ett praktiskt-etiskt syfte med sina
biografier: att framställa sina hjältar som eggande exempel till
strävandet efter höga mål. Han är likväl ingen banal moralist. Han
skildrar icke alltid dygdemönster, men han har som Shakespeare den
underbara förmågan att skapa karaktärer, som förbli ädla och
hög-sinta trots sina felsteg. Han har värme för sina hjältars ädelmod
och förlåtelse för deras brister liksom den store engelsmannen, som
hämtat så mycket från honom. Han förtiger knappast något fel,
knappast något rykte därom, men förfaller aldrig till trivial
skandalhunger. Han älskar icke som moralisten människor på bekostnad
av sanningen och han berättar icke sanningen om dem på
bekostnad av kärleken som cynikern gör. Det finns hos honom ingenting
av det kväljande tvivlet på äktheten hos de män han skildrar eller
av frätande misstro mot dem.
Det är därför icke underligt, att Plutarkhos utövat ett större
inflytande på världslitteraturen än någon annan grekisk författare.
Sålunda bygger Shakespeare sin Julius Caesar, Antonius och Kleopatra
och Coriolanus nästan fullständigt på Plutarkhos’ skildringar av dem.
Såväl Goethe som Schiller ha hämtat rika intryck från honom:
betecknande är, att Goethe uppger, att han alltid läst Plutarkhos och
att Schiller i ett brev till Charlotte von Langefeld på sitt lyriska
språk yttrar, att läsningen av Pompeius’ biografi har givit honom
»grosse Gefuhle». Med fara att trötta läsaren med uppräkningar
kan jag icke underlåta att nämna, att Napoleon med stor och verklig
lidelse i sin ungdom och även senare fördjupade sig i studiet av
Plutarkhos’ levnadsteckningar i fransk översättning. Franska språket
har också en klassisk Plutarkhosöversättning av Amyot, vilken kan
ställas bredvid den klassiska tyska Platonöversättningen av
Schleiermacher och den svenska Shakespeareöversättningen av Hagberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
