Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En dramatisk idéhistoria. Av Torsten Bohlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 559
sig arvlös i förhållande till den humaniserade gudsbildens skede.
Denna har bl. a. utfört ett dubbelt, betydelsefullt befrielsearbete:
kristendomstolkningen har befriats från sammankopplingen med den
antika världsbilden, och den har befriats från den på
verbalinspira-tionsteorien vilande biblicismen och dess ödesdigra inverkan på
tolkningen av kristendomens religiösa egenart. Men i motsats till det
föregående skedets antropocentriska inställning, vilken innesluter
tendensen såväl till religionens rationalisering och eticering som till
dess omböjning i egocentrisk-eudämonistisk riktning göres i denna
tid alltmera medvetet gällande fordran på en teocentrisk inställning.
Innebörden härav åskådliggör förf. genom att hänvisa till den
centrala betydelse som numera allmänt tillägges helig hetshegreppet, när
det gäller att upptäcka det ursprungligt och egenartat religiösa. »Det
heliga» slår vakt omkring det gudomligas suveräna majestät: det
hävdar avståndet mellan det gudomliga och det mänskliga och samtidigt
gudsgemenskapens egenvärde i strid mot alla egocentriskt
eudämonis-tiska tendenser. Men »det heliga» står också på vakt kring
religionens irrationella sida. Det gudomliga förblir även i uppenbarelsens
ljus alltjämt det mysteriöst outgrundliga, som icke kan fångas i
föreställningar och begrepp.
Härmed sammanhänger direkt att kristendomen — och härpå lägger
Aulén stor vikt — icke gör anspråk på att giva en allomfattande
rationell världs- och livsförklaring med svar på alla människotankens
frågor. Kristendomen är en livstolkning, som aldrig kan bevaras
såsom en opersonlig vilande besittning, utan som kan ägas endast så, att
den alltjämt på nytt återvinnes eller på nytt undfås. I skarp
motsättning till den monistisk-evolutionistiska livssynens optimism fattas
hela tillvaron här dualistiskt-dramatiskt. Den gudomliga kärleken ter
sig under jordelivets villkor såsom en mot det ondas makt kämpande
och över densamma ytterst segerrik aktivitet. Till »helighetsmotivet»
och det »dualistisk-dramatiska» motivet fogar Aulén ytterligare tvenne
»motiv» såsom särskilt kännetecknande den pågående
»strömkantringen»: det eskatotogiska motivet och gemensamhetsmotivet. Medan
eskatologien tidigare betraktats såsom blott ett bihang till »systemet»,
har den eskatologiska synen nu flyttats långt närmare den kristna
trosåskådningens centrum — en faktor som bidragit till denna
nyorientering är uppenbarligen J. Weiss’, G. Dalmanns och A. Schweitzers
klarläggande av gudsrikesidéns utpräglat eskatologiska innebörd i
Jesu evangelium. Den avgörande orsaken till den förändrade
hållningen gentemot det eskatologiska motivet söker förf. emellertid med
rätta i de bistra erfarenheter vårt släkte gjort och varigenom alla
skimrande bilder av jordiska lycksalighetsriken förbleknat.
I motsats till det föregående skedets mer eller mindre beslöjade
individualism kännetecknas »strömkantringen» inom teologien slutligen
av insikten om det kristna gemenskapslivets avgörande betydelse
för tron. Samfunds- och »kyrkotankens» förnyelse och de ekumeniska
strävandena ligga på denna linje. Ehuru förf. visst icke är blind för
att framhävandet av de nämnda motiven kan vara förbundet med be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
