Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Olösta gåtor. Av C. G. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLÖSTA GÅTOR 515
börd. Men vid bedömandet av dessa uttalanden har Ludwig ofta
tagit dem på blodigt allvar. Det är som om han hade glömt en
sida i Bismarcks väsen: hans frivolitet, som från ungdomen följde
honom genom livet, den nonchalanta ton, i vilken han klädde
sina ingivelser. Hans nervösa retlighet pepprade givetvis också
hans uttalanden. Det är troligt, att särskilt vid de tillfällen, då
konungen motsatte sig Bismarcks politik, känslorna för
monarken varit ganska svala. Framtvingandet av kriget mot Österrike
och Nikolsburg (1866), proklamerandet av tyska kejsardömet
(1871) samt tvåmaktsförbundet (1879) satte Bismarcks nerver
på hårda prov, och vid passerandet av dessa milstolpar i tysk
historia framträdde ej minst hans obegränsade självkänsla.
Ludwig gör — dock i annat sammanhang — gällande att, då
Bismarck befann sig på höjden av sin maktställning, häris rojalism
var utslocknad. De stöd härför författaren anför kunna
emellertid icke godtagas som bevis för någon sinnesändring. Det finnes
ej heller någon anledning att betvivla att Bismarck i själ och
hjärta också var rojalist. »Ich bin meinen Fursten treu bis in
die Vendée», som han vid ett tillfälle på sitt originella sätt
uttryckte sig. Att hans dynastiska sympatier emellertid ej sträckte
sig längre än till Tyska rikets förste kejsare torde emellertid
vara säkert, liksom att han utan synbar klagan räknade med
republikens införande i någon framtid. Vid några tillfällen
gjorde han gällande, att hans rojalism berodde på hans kristliga
åskådning och att han utan den av naturen vore böjd att vara
republikan. »Om jag ej vore en ståndaktig kristen och ej stod
på religionens underbara grundval, skulle ni aldrig haft en
förbundskansler i. min person», skrev han till sin hustru, och en
annan gång uttalade han: »Ty varför skulle jag underordna mig
dessa Hohenzollrare, om det ej vore ett gudomligt bud». Ludwig
utläser härur, att Bismarck med sin stolthet måste gått under
eller gjort revolution, om han ej beständigt suggererat sig med
konungamaktens gudomliga ursprung. Man torde kunna lämna
öppet frågan om den av Ludwig dragna konsekvensen; visst är,
att yttrandet ytterligare bestyrker Bismarcks rojalistiska sinnelag.
Ludwig utbrister på ett ställe: »Erstaunlich ist, dass er
monar-chisch bleibt». Ser man frågan rent rationellt, torde den ej vara
svår att? besvara. Grundpelaren i Bismarcks system var den
preussiska monarkien. Utan den kunde han ej politiskt verka
— hela hans maktställning vilade därpå. Genom monarkiens, låi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
