Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 5 november 1927 - Uppgörelsen i Sydafrikas flaggfråga - Den romerska frågan under debatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500 DAGENS FRÅGOR
mande och manade till självbesinning. Generalguvernören, earlen av
Athlone, ingrep och lyckades förmå Smuts och Hertzog till ett sista
kompromissförsök, varmt förordat även av ministärens vice president,
justitieministern Tielman Roos, han som sedan fick »fredskakan».
Flagglagens fader, d:r Malan, var länge orubblig, men inför utsikten
till ministerkris slog även han till reträtt. Den 24 oktober utsändes
en kommuniké om vunnen enighet mellan Hertzog och Smuts, och
följande dag accepterade partierna sina ledares kompromissförslag.
Skön kan knappast kompromissflaggan kallas. Den utgöres nämligen
av regeringsförslagets trikolor (orange, vit, blå) med skölden
borttagen och mittpartiet i den vita flaggvåden i stället upptaget av de tre
historiska flaggorna, ställda bredvid varandra och tillsammans
upptagande vid pass en niondedel av hela flaggduken. Dessutom
avtalades, att Union Jack skulle få vid sidan av den nya flaggan användas
året runt även som nationalflagga i provinshuvudstäder och större
hamnstäder (troligen också i Kimberley, Johannesburg och andra större
gruvstäder samt i medelstora städer i Natal). Den nya
nationalflag-gans i ögonen fallande brist på färgharmoni blir för samtid och
eftervärld ett tecken till, huru hårdvunnen segern var för sydafrikansk
folkförsoning.
Den 20 september 1870 inträngde det nya
konungariket Italiens soldater genom breschen vid
Porta Pia i den eviga staden. Pio Nono hade kort förut
genomdrivit Vatikankonsiliets erkännande av påvens ofelbarhet i lärofrågor,
men då fransk-tyska kriget nödgade Napoleon III att hemkalla sina
skyddstrupper från Rom, fanns ej längre något hinder för
införlivandet av Kyrkostatens sista återstod med Cavours skapelse, det enade
Italien. »En fri kyrka i en fri stat» hade varit Cavours
kyrkopolitiska program, i sin tillämpning på den romerska frågan innebärande,
att Rom skulle samtidigt bli den nationella italienska statens
huvudstad och säte för ett från världsliga regeringsomsorger frigjort
påve-döme, vilket därmed endast skulle bli mera skickat än förut att
utöva den andliga ledningen av den katolska kristenheten. Pio Nono
var ur stånd att godtaga en sådan »frihet»; han fogade sig i
praktiken i 1871 års garantilag, vilken till påvens disposition upplät
Vatikan-palatset med tillhörande trädgårdar, men samtidigt lät han sig gärna
av de trogna kallas »fången i Vatikanen», och genom sin vägran att
någonsin visa sig utanför detta område (jämte Peterskyrkan) sökte
han ge de trogna en åskådningsundervisning om den »fångenskap»,
vari den italienska statens våld skulle ha försatt Kristi ståthållare
på jorden.
Teoretiskt kvarstår alltjämt denna stridsställning mellan påven och
den italienska staten. Alla Pio Nonos efterträdare ha i skarpa och
bittra ordalag förnyat hans protest mot »våldet av den 20
september 1870». I praktiken ha dock tidtals mildare toner anslagits. De
båda senaste påvarna ha medgivit mycket vittgående undantag från
förbudet i Pius IX:s bulla Non expedit mot rättrogna katolikers del-
Den romerska
frågan under debatt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
