Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Det sjunde Platonbrevet och Erosdialogerna. Av Sven Lönborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SJUNDE PLATONBREVET OCH EROSDIALOGERNA 473
med levande vatten. I Symposion har han slutligen låtit Diotima
peka på vägen till upplevelsen av detta namnlösa sköna, som
ligger bakom allt, och ur vilken upplevelse både rättrådigheten
och kärleken och alla andra dygder leda sitt ursprung.
Att Platon först på sin ålderdom kommit till full klarhet över
innebörden av denna upplevelse, som han skildrar i Gästabudet,
det synes mig framgå av hans egna ord på ett ställe i samma
dialog, när han låter Sokrates säga till den unge Alkibiades —
hos vilken vi för övrigt sannolikt möta icke så få drag av den
unge Platon, liksom vi hos Sokrates naturligtvis möta mycket
av den åldrande Platon — Sokrates säger alltså till Alkibiades,
att »själens öga börjar se klart först när det kroppsliga
ögat mister sin skärpa, och det dröjer ännu länge för dig».
Vad det varit, som givit hans själs öga denna nya klarhet,
därom är det fåfängt att fråga. Men det var mycket, som hade
varit ägnat att frigöra hans själ från det »enskilda sköna», från
människor och inrättningar, som han älskat. Hans siciliska
planer hade misslyckats, hans vän Dion var borta, mördad av
en av Platons egna lärjungar, och borta var också den älskade
yngling, som Platon förevigat med sitt distikon:
Upp emot stjärnorna blickar du, Aster, o vore jag himlen,
att jag med ögon som hans finge se ned uppå dig.
Men det är allt detta enskilda sköna, som han nu känner ha
lett honom på vägen till det mål som Diotima uppenbarat, tills
han fått denna förmåga att med ögon som himlens se ned på
allt som han älskat.
Den uppfattning av Symposions ställning bland de platonska
dialogerna, för vilken jag i det föregående har framlagt några
grunder, ger oss en i viss mån annan bild av Platon och hans
författarskap. Man har ju ofta betraktat Platons
åldersproduktion som en avmattning i fråga om hans konstnärliga
skaparkraft, och man har pekat på att sådana dialoger som
otvivelaktigt tillhöra Platons senaste tid, t. ex. Statsmannen och
So-fisten, i jämförelse med de äldre dialogerna i hög grad sakna
konstnärlig utformning. Men det synes mig som om detta enklast
kan förklaras på det sättet, att Platon under sin sista tid både
i sina skrifter och sin muntliga undervisning börjar att allt mer
genomföra den åtskillnad mellan det teoretiska och det
praktiska området, mellan religion och vetenskap, som efter Platon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
